YTTRANDEFRIHET I CORONANS SPÅR

10.06.2020

Så tyst det blev i Sverige när corona-pandemin spred sig. Det är nästan så att en och annan på vänsterkanten börjar hoppas att hela SD och alla dess anhängare hamnat i koma eller möjligen har dött i något slags politisk corona.


Det tror inte jag. Snarare bidar Sverigedemokraterna sin tid, studerar idolen Orbán i Ungern, och bara väntar på att pandemin ska upphöra så att debatten åter kan inriktas på flyktingar, svenska värderingar och hårdare straff. Kanske lagom till nästa valrörelse. Eller till ögonblicket då de ihop med V ska fälla regeringen på grund av de föreslagna ändringarna i LAS och möjligen kunna bilda regering med nationalkonservativ inriktning.


Oavsett vilket hoppas jag att alla politiker, från höger till vänster, kan ägna den politiska borgfred som råder till att reflektera över det politiska samtalet, så att vi efter pandemin kan återta en civiliserad ton mellan varandra och slippa personangrepp, lögner och drev. Att vi kan ta befälet över det offentliga samtalet och i någon mån alla vara vuxna i vilket rum det än må vara, det fysiska rummet likaväl som på sociala- eller traditionell media. Att inte mobba varandra oavsett om du är sverigedemokrat, vänsterpartist, socialdemokrat eller liberal. Detta är mitt framtidshopp.


Kan vi nämligen inte återföra det goda samtalet utan att kalla varandra för namn, nazist, rasist, kommunist, godhetsknarkare, vänsterliberal, politisk elit och så vidare, då är jag rädd för att vi slagit in på en väg som är svårt att vända. De av oss som är mest rädda för att Sverige ska slå in på samma totalitära spår som Ungern är i själva verket de som har mest på att tjäna på att behandla alla partier och människor med respekt, oavsett hur illa vi tycker om deras åsikter. Den identitetspolitik som under flera år präglat inte bara svensk, utan också flera andra länders samtalsklimat, kan bara polarisera och leder aldrig framåt. Den är inte lösningsinriktad utan bara inriktad på konfrontation, utan att lyssna.


Yttrandefrihet, åsiktsfrihet och fri opinionsbildning är grundläggande för en fri och verklig demokrati. Kan vi inte fritt debattera olika åsikter och bilda opinion, då får vi heller inte veta alla politiska alternativ och då blir demokratin skenbar. Vi kanske tror att vi har en demokrati, men eftersom vissa åsikter inte alls får uttalas får vi inte hela utbudet av tänkbara politiska lösningar.


Men yttrandefrihet är också grundläggande för forskningens framsteg och för vårt välstånd. Kan inte forskarna debattera fritt, testa varandras hypoteser, dela sina fynd - då kan inga framsteg ske. Och om exempelvis uppkomsten av nya sjukdomar döljs för att skydda en viss regim, till exempel ett virus, då kommer människor att dö och det tar längre tid att hitta en lösning. Den kinesiska regimen dolde covid-19 fram till dess att det inte längre gick att förneka - vem vet hur många liv som kunnat räddas om Kina istället omedelbart och ödmjukt bekräftat att de hade problem med ett nytt virus. Tusentals? Tiotusentals? Och hur många både företag och människor hade undvikit konkurs och arbetslöshet? Hundratusentals? Miljoner?


Yttrandefrihet, åsiktsfrihet och fri opinionsbildning är följaktligen en av de mest väsentliga grunderna för västvärldens framgång och välstånd. Kinas inledande agerande under corona-pandemin borde vi därför alla se som en varning över vad som kommer att hända om vi låter Kina få för stort inflytande i världen och i Sverige.


John Stuart Mill skrev 1859 mästerverket, "On Liberty", vars teser fortfarande håller och som med stor behållning kan läsas ännu idag. Mill argumenterade för största möjliga yttrandefrihet och samtidigt definierade han, såklart utan att veta det, vår tids problem med den fria åsiktsbildningen och yttrandefriheten.


För det första menade Mill att ingen kan vara säker på att en åsikt är fel eller falsk om den inte prövas, det vill säga att ingen uttrycker åsikten och prövar dess bärighet. Här kan säkert en och annan känna igen sig själv att medvetet ha undertryckt en åsikt, eftersom åsikten varit obekväm. Vi vill alla passa in, vilket ibland innebär att vi kanske låter bli att säga det obekväma bara för att exempelvis slippa framstå som en rasist eller kanske som en glädjedödande klimataktivist eller vegan.


För det andra menade Mill att även om en nedtystad åsikt kanske inte innehåller hela sanningen, så kan den faktiskt utgöra en delförklaring på ett problem. Exempelvis hade Sverige kanske inte lyckats bekämpa corona-pandemin lika bra som Nya Zeeland om vi tillfälligt stängt ned hela landet, men om vi hade följt det finska exemplet och stängt av endast Stockholm några veckor hade kanske det hindrat viss smittspridning. Jag vet inte, men frågan måste få ställas utan att en människa ska anses som Sverigefientlig bara för att Folkhälsomyndigheten olika beslut ifrågasätts.


För det tredje skulle en sanning, även om den faktiskt är sann när den påstås, utvecklas till en fördom ifall ingen prövar den. Till exempel är det sant V grundades av kommunister och att SD grundades av nazister, men det skulle vara en fördom att påstå att alla vänsterpartister därmed är kommunister och att alla som röstar på SD är rasister eller nazister. Eller om det faktum att 1+1=2 inte fick ifrågasättas och prövas enligt logikens lagar, så skulle talet utvecklas till en fördom istället för sanning.


För det fjärde och sista skulle denna fördom kunna utvecklas till en ren bekännelse som därför skulle kväva nya idéer och infallsvinklar. Ett typexempel är hur vänstern under många år vägrade erkänna att det finns hederskultur inom vissa invandrargrupper, eller hur de konsekvent är emot hårdare straff utom när det gäller brott av sexuell natur då tydligen hårdare straff alltid är lösningen. Eller för den delen högerpolitiker som ständigt kräver högre straff för allt, utan att vare sig evidens eller beprövad erfarenhet talar för att högre straff generellt genererar mindre brottslighet.


Jag erkänner mig själv skyldig till att ibland ha undertryckt åsikter, eller tvärtom uttalat åsikter, som egentligen varit mer präglade av min egen politiska identitet och möjligen politiska korrekthet, än av genuin eftertanke. Exempelvis var jag en av dem som menade att flyktingkrisens problem överdrevs vid den stora flyktingvågen 2015. Nu efteråt måste jag medge att jag underskattade integrationsproblemen och att även jag ser att vi inte mer än högst tillfälligt kan ta emot mer människor än vi hinner integrera. Detta innebär å andra sidan inte att jag menar att vare sig S, M, KD eller SD har rätt i sin vilja att dramatiskt och permanent vilja minska invandringen eftersom jag fortfarande är övertygad om att människor som kommer hit med ambitionen att integrera sig och fullt ut ta del av vårt svenska samhälle, arbeta och skapa sig ett bättre liv, är en tillgång till varje samhälle. USA hade knappast varit det historiskt sett enormt framgångsrika samhälle det är, utan sina arbetande invandrare. Jag ser inte varför inte samma sak skulle kunna gälla här. Globaliseringen i sig har pågått sedan tidernas begynnelse där fattiga människor sökt sig till bättre jaktmarker. Detta betyder å andra sidan inte att vi ska ge permanenta uppehållstillstånd till snyltare som vägrar anpassa sig till de grundläggande värderingar som faktiskt präglar vårt samhälle. Jämlikhet, lika rättigheter för homosexuella, ett sekulärt samhälle. För sådana snyltare och fiender till det öppna samhället finns också för den som har ögonen öppna. Och detta måste vi givetvis kunna tala om utan att bli kallade vare sig det ena eller det andra. Jag är positiv till människor som kommer hit och berikar Sverige på olika sätt kulturellt och med sitt arbete. Jag anser att ett anständigt samhälle ska ta emot människor på flykt. Men jihadister och snyltare har vi enligt min mening inte plats för.


När nu livet så sakta, förhoppningsvis börjar blir lite mindre präglat av coronan hoppas jag därför på ett mer öppet diskussionsklimat som låter oss diskutera olika samhällsproblem utan skygglappar, fördomar och tabun. Där vi lyssnar på vetenskap, slutar med personangrepp när våra egna argument inte räcker till och där vi lyssnar på varandra. Vi löser inte problemen med hederskultur genom att tiga om problemet. Vi löser heller inte klimatförändringarna genom att förneka dem. Istället för att se oss som medlemmar i olika lag -nationalkonservativa, liberala, socialdemokratiska, miljöivrare - borde vi se oss alla som medlemmar i samma lag som vill vårt gemensamma bästa. För att lyckas med det krävs mod, att vi lyssnar på varandra och en god vilja.


Hellre en fråga jag inte kan svara på, eller ett argument jag inte kan bemöta, än ett svar där inte ens frågan får ställas. Eller som i Kina, en befallning.


Michael Pålsson


Advokat