TILL SD-JOMSHOFS FÖRSVAR?

Efter att polisen sista veckan i augusti förbjudit en koranbränning i Malmö av den danske politikern Rasmus Paludan, fick yttersta högerkanten ännu en gång vatten på sin kvarn, nämligen att vi i Sverige inte står upp för yttrandefriheten utan viker ner oss för islamister. Bland annat kritiserade SD-Jomshof övriga partier för att inte försvara yttrandefriheten.

Beslutet från polisen motiverades med att "uppmärksamheten kring evenemanget har fått stor spridning. Det finns ett stort antal forum i sociala medier där retoriken är hård och där det förespråkas våld. Hotbilden mot ordning och säkerhet är enligt Polismyndighetens bedömning hög."

Till saken hör att Rasmus Paludan sökt tillstånd för koranbränningen även på andra håll, men ändå blivit nekad.

Som de flesta vet blev det trots allt koranbränning ändå, fast utan tillstånd. Resultatet blev både fredliga demonstrationer, likväl som kravaller på fredagskvällen och en bit in på lördagsmorgonen. Kravallerna synes ha begåtts såväl av rena bråkstakar, som av några islamister. Även slagord mot judar ska ha förekommit. Å andra sidan ska påpekas att flera imamer enligt media var ute och försökte lugna stämningen och påpekade att islam enligt deras
uppfattning är en fredlig religion.

Har världen och Sverige i allmänhet och Malmö i synnerhet, blivit en bättre plats att leva på efter koranbränningen? Har muslimer, kristna och ateister funnit varandra genom koranbränningen? Svaret på dessa frågor torde vara entydigt nej. Precis som världen inte hade blivit ett dugg bättre av att bränna en bibel, en svensk eller israelisk flagga, eller att paradera i brun uniform med luggen på sned.

Ändå har SD-Jomshof på ett sätt rätt. För ska en pöbel verkligen kunna hindra en politisk demonstration även om den politik som framförs är vidrig? Svaret måste i normalfallet vara nej, även om undantag såklart måste finnas. Eftersom polisens beslut stod sig, får vi väl helt enkelt
utgå från att polisen hade rätt. Men principen måste ändå vara att i princip vilka märkliga åsikter som helst ska kunna framföras, även om åsikterna provocerar och en pöbel samlas. I annat fall är vi farligt ute om vi ska censurera oss själva av risk för våld. Något som i och för sig hade passat
yttersta högern utmärkt.

Sedan är det en annan sak att koranbränning, i vart fall enligt min uppfattning, är ett extremt omdömeslöst sätt att framföra kritik mot islam. Dessutom är det sorgligt att läsa om hur en moderat politiker i Malmö utan grund påstår att det var ensamkommande flyktingbarn som stod för kravallerna. Den typen av retorik har vi dessvärre tvingats vänja oss vid.

Vi har i Sverige en lång tradition av yttrandefrihet. Ingen kan hindra oss att häda eller på annat sätt smäda vilken religion som helst. De religiösa har inte, och ska inte ha, någon särskild frizon där vi tassar på tå för att inte störa de lättkränkta religiösa känslorna. I detta har SD-Jomshof
rätt. Sedan är det märkligt att just SD-Jomshof plötsligt står upp för yttrandefriheten, när han i andra sammanhang förespråkat Ungerns mediapolitik. Hans kritik mot övriga partier ekar därför aningen tomt.

Michael Pålsson

Advokat