TILL FÖRSVAR FÖR STEFAN LÖFVEN OCH REGERINGEN – OM CORONA OCH MINISTERSTYRE

I tider av en pandemi kan det vara lätt att anse att regeringen i jämförelse med vissa andra länders regeringar är aningen senfärdig. När andra länder sätter hela regioner eller hela sitt land i karantän, beslutar vår regering om en förordning om förbud mot att hålla allmänna sammankomster och offentliga tillställningar med mer än 500 deltagare.

För egen del har jag ingen uppfattning om åtgärden är tillräcklig eller inte, men jag skulle tro att frågan om corona-viruset och dess effekter är väldigt komplex. Förutom frågan om risken för smitto-spridning på kort sikt finns frågor om att upprätthålla samhällsfunktioner, nedgång i samhällsekonomin med mera. Dessutom ska nämnas att en inskränkning i den grundlagsskyddade mötesfriheten inte får göras lättvindigt. Det ska också påpekas att regeringen i samråd med övriga partier redan har beslutat att inte tillämpa karensdagen med mera och att ytterligare åtgärder sannolikt är att vänta.

Oavsett var jag står politiskt (jag är vare sig socialdemokrat eller miljöpartist) kan jag för egen del tycka att regeringen gör vad regeringen ska göra, nämligen att först lyssna på experterna och därefter agera.

Emellertid synes det såväl bland vissa oppositionspolitiker som hos många andra fria debattörer på exempelvis twitter, finnas en spridd uppfattning om att regeringen gör för lite. Ungefär som när brottsligheten diskuteras. Det synes vara högst omodernt bland dessa tyckare att lyssna på experter. Istället synes dessa självutnämnda virus- och pandemi-specialister mena att regeringen ska slå till med storsläggan först och lyssna sedan. Kanske stänga gränserna helt?

Vi har i Sverige en i många avseenden fin grundlag i form av Regeringsformen. Dess största brist enligt mitt förmenande är att den har ett så svagt skydd.

I Regeringsformen stadgas bland annat beredningskrav för lagstiftning och även att lagstiftning ska föregås av ett remissförfarande, det vill säga att berörda myndigheter, kommuner, intresseorganisationer med flera ska få möjlighet att yttra sig.

Förvisso har regeringen, vars främsta uppgift är att styra riket, möjlighet att besluta om förordningar med stöd av lag såsom nu har gjorts, men om ny lagstiftning behövs är det riksdagen som är högsta beslutade organ. Med nuvarande minoritetsregering är sålunda regeringen beroende av övriga partiers hållning i lagstiftningsfrågor.

Av tradition har Sverige haft hög kvalitet på lagstiftningsprocessen, även om kvaliteten på lagstiftningsarbetet på senare år synes ha blivit sämre, där den så kallade gymnasielagen bara är ett exempel på ej genomarbetad lag. Dock ska påpekas att detta enligt min uppfattning ännu så länge är undantag och inte regel. Fortfarande kännetecknas lagstiftningsprocessen av omsorgsfullt beredningsarbete. Det beredningskrav som återfinns i regeringsformen är också en grundpelare i den svenska statsförvaltningen.

För egen del är jag i detta avseende konservativ och menar att den rådande ordningen gynnat oss väl. Emellertid är jag lite rädd för att diskussionsklimatet hela tiden försämras med ständigt ökande krav på handling, och till synes utan eftertanke.

Förvisso bör en regering om möjligt vara handlingskraftig, men den bör också vara lyhörd, särskilt på vad experterna säger. Att som oppositionspolitiker eller annan debattör ständigt kräva mer ingripande och snabbare åtgärder, tyder närmast på en önskan om att införa ministerstyre, det vill säga att regeringsföreträdare går in och kör över myndigheter och experter. Som i Kina, eller för den delen när president Trump nyckfullt beslutar att européer, engelsmän undantaget, inte får flyga till USA. Ett sådant samhälle vill förhoppningsvis få människor ha.

Med detta sagt önskar jag liksom alla andra att smittspridningen stoppas snarast och att skadorna kan minimeras. Men det finns ännu så länge ingen anledning att förväxla pandemi med panik. Hysteri är ingen bra rådgivare.

Michael Pålsson

Advokat