TANKAR OM MENS OCH KORANBRÄNNING

En konstform som det talats mycket om de senaste åren är den så kallade menskonsten. Detta nysvenska ord synes ha sitt ursprung i Sölvesborg där fenomenet numera tycks vara allmänt utbrett och ställa till stora problem och förargelse för allmänheten. Konstformen har tydligen även spritts till framför allt Uppsala. I vart fall är det politiker från dessa två orter som
oftast återkommit till fenomenet.

Tidigt i min karriär gjorde jag min tingstjänstgöring i just Sölvesborg, som vid denna tid ännu hade en både vacker och levande tingsrätt. Jag kan emellertid inte erinra mig ett enda konstverk gjort av mensblod eller för den delen blod över huvud taget, vare sig på tingsrätten eller i övrigt. Mens som egen konstform måste därför sannolikt vara av betydligt senare datum.

Som advokat har jag också haft förmånen att inom ramen för mitt arbete tidvis vistas lite längre perioder i Uppsala. Men inte heller i denna vackra och historiska stad har jag överväldigats av mängden mens- eller annan blodkonst. Av detta kan jag sluta mig till att den stora kvantiteten
menskonst i Uppsalaområdet troligen måste dateras till i vart fall senare delen av det förra årtiondet.

En annan och för Sverige nygammal konst, om än av brunare karaktär, är den som utövades i Malmö under fredagen, nämligen att bränna böcker. Rasmus Paludan, ledaren för högerextrema partiet Stram Kurs i Danmark, som tidigare gjort sig känd för flera kampanjer mot muslimer i Danmark och Norge där han bland annat bränt koranen inlindad i bacon, ville nu föranstalta om
koranbränning även i Malmö. Konstnären Dan Park stod som sökande till arrangemanget. Då arrangemanget stoppades av polisen och Rasmus Paludan blev stoppad vid gränsen, var det emellertid någon annan konstintresserad som tog vid och genomförde koranbränningen vilket fick till följd att det uppstod kravaller i Malmö på fredagskvällen.

Bokbränning som konstform utfördes såvitt jag känner till senast i Sverige under början av 2000-talet i det lilla skånska samhället Höör, då Sverigedemokraternas dåvarande lokale ledare lät ett femtiotal nazister arrangera bokbål, paradera med hakkorsflaggor och hålla judefientliga
propagandatal. Konsten att bränna böcker var som bekant också en populär umgängesform
i bland annat nazityskland. Bokbålskonsten finns dessutom omnämnd i exempelvis Fahrenheit
451, Ray Bradburys dystopiska roman.

Jag är knappast konstkritiker och kan därför näppeligen ägna mig åt att recensera vare sig menskonst eller brun bokbrännarkonst. Det är dock tydligt att de politiker som går till storm mot menskonst, inte finner brun bokbrännarkonst lika vämjelig. Jag har i vart fall inte hört vare sig KD-Busch eller SD-Åkesson uttala sig negativt om den sistnämnda konstformen.

Oaktat vilket är det min bestämda mening att såväl menskonst som brun bokbrännarkonst måste tolereras inom ramen för yttrandefriheten, åsiktsfriheten och den fria opinionsbildningen så länge inte tungt vägande skäl talar där emot, såsom till exempel säkerhetsskäl, uppvigling eller annat giltigt skäl. Makten och vi andra måste tåla att bli provocerade utan att makthavarna, som exempelvis i Ryssland, förgiftar sina motståndare. Istället måste vi som menar att de olika konstformerna är ett uttryck för obehagliga politiska strömningar argumentera emot sådana politiska idéer.

Beträffande den bruna bokbrännarkonsten menar jag för egen del att den står för såväl religiös trångsynthet som för rasism och nazism och endast är ägnad att piska upp dålig stämning mellan icke-muslimer och muslimer. Förvisso måste alla muslimer i yttrandefrihetens namn tåla denna provokation, men personligen menar jag att kritik mot islam bör och kan uttryckas betydligt mer civiliserat. Liksom för övrigt kritik mot all annan religion eller för den
delen ideologier.

Tänk er in i hur till exempel den kristna högern skulle ha reagerat på motsvarande bibelbränning. Vad hade KD-Busch sagt? Och hur hade SD-Åkesson reagerat vid en flaggbränning av den svenska fanan utanför ICA i Sölvesborg?

KD-Busch och SD-Åkesson protesterar gärna och ofta mot menskonst, vilket de såklart får göra. Det hade dock varit klädsamt om de var lika upprörda över den bruna bokbrännarkonsten. I det nya nationalradikala blocket synes det emellertid viktigare att oja sig över menskonst än att oroa
sig över bokbränning som bara syftar till att förnedra och förolämpa en religiös minoritet. Deras tystnad i frågan är talande.

Michael Pålsson

Advokat