SONESSON OCH ORDERVÄGRAN

Som Sydsvenskan rapporterade om den 23 augusti har åklagare beslutat att inleda en förundersökning beträffande Staffanstorps vägran att ta emot kvotflyktingar från Syrien enligt den så kallade bosättningslagen. Händelsen sätter fingret på frågan om ordervägran.

Alla utvecklade civilisationer är beroende av en väl fungerande byråkrati som kan verkställa lagar och regler. Detta gäller allt från justitieråden i högsta domstolen till kommunala tjänstemän som till exempel socialsekreterare eller fastighetsförvaltare. Och även om många kanske förknippar byråkrati med något grått och trist, tror jag de flesta av oss ändå medger att det är något vackert med den oväldige ämbetsmannen som nitiskt utövar sitt ämbete i det allmännas tjänst.

Samtidigt är det något skrämmande. För om staten själv blir ond och ämbetsmännen ändå blint fortsätter att tjäna sin herre, då blir byråkratin motorn i det ondas maskineri och vi riskerar att utan eftertanke sugas in i ett omänskligt system.

Vi alla, men kanske särskilt samhällets funktionärer som exempelvis poliser, åklagare, domare, socialsekreterare och andra ämbetsmän inom ramen för statlig och kommunal verksamhet, har ett självklart ansvar att lojalt följa de lagar, regler och beslut som politiker fattat inom ramen för demokratin. Alternativet vore anarki.

Men gäller denna plikt alltid eller har även samhällets funktionärer i vissa fall en skyldighet att bryta mot den formella rättvisan när densamma uppenbart bryter mot högre stående värden? Krasst uttryckt - ska jurister och övriga ämbetsmän vara lojala och viljelösa redskap åt stat och kommun och i extrema fall till och med ska agera som instrumentella bödlar åt makten snarare än att se till verklig rättvisa åt människorna? Svaret på frågan kan möjligen i nutid tyckas självklar, men som historien visar har ämbetsmännens lojalitet oftast varit starkast gentemot makten och inte för enskilda människor.

Det har på senare år i Sverige gått ur mode att göra kopplingar mellan nutid och historiska händelser. För egen del finner jag detta synsätt ogenomtänkt. Även om det är sant att historien inte i detalj lär upprepa sig själv, kan detta inte hindra att vi lär oss från historien. I själva verket torde de flesta mänskliga framsteg bygga just på att lära sig av misstag och istället göra något bättre.

En av de mest omskrivna historiska tragedierna är Förintelsen, det vill säga nazisternas försök att före och under andra världskriget utrota framförallt judar men också romer, handikappade personer och politiska motståndare. Det säger sig självt att Förintelsen inte hade varit möjlig att genomföra utan att domare, åklagare, poliser och andra ämbetsmän lojalt tillämpade de nazistiska lagarna . Ett byråkratiskt maskineri för mord. Motsvarande kan för övrigt sägas om Sovjetimperiets helvete och delvis såväl Ryssland som Kina ännu idag. Det är helt enkelt inte möjligt att administrera ett land utan lojala ämbetsmän som verkställer de lagar och andra beslut som makten bestämt.

Robert H. Jackson var en amerikansk jurist och domare som agerade på åklagarsidan under Nürnbergprocessen. Under Robert H. Jacksons inledningsanförande till rättegången påstås han ha sagt att människor med makt inte kan skjuta över ansvaret på staten. "Brott begås alltid bara av personer". Personer kan inte "avsvärja sig den egna intelligensen och det egna moraliska ansvaret" . Ändå var det just detta många tyska jurister och andra ämbetsmän efter kriget försökte göra.

Jag jämför givetvis inte Staffanstorps vägran att ta emot kvotflyktingar med Förintelsen, Stalins och Maos massmord eller Putins Ryssland. Dock menar jag att Staffanstorps lagtrots höjer ett varningens finger till oss alla.

Företrädare för nästan alla etablerade partier i riksdagen har det senaste året uttryckt allt mer uppseendeväckande förslag om allt från "ADHD-scanning" av barn i utvalda områden, till husrannsakan utan brottsmisstanke och till och med frågat sig varför inte polisen skjuter skarpt in i folkmassor. Den sittande regeringen tycks dessutom allt mer se Sveriges tyngsta jurister i Lagrådet som ett rundningsmärke snarare än en vilja att ta till sig kritik om usel lagstiftning.

Dagen då vi passerat gränsen för vad som kan tålas inom ramen för mänskliga rättigheter är ännu inte kommen. Låt oss hoppas att den aldrig kommer. Det är dock vars och ens skyldighet att vara beredd på det värsta och vägra att följa order om staten blivit ond. Alternativet är att bli en kugge i det ondas maskineri. I det beslutet står vi ensamma.