SKÄRNINGSPUNKTEN MELLAN LAG OCH RÄTTVISA

Så länge lag och rättvisa går hand i hand är det en självklarhet att alla ska följa demokratiskt stiftade lagar. Svårare blir det när lagen upplevs som moraliskt fel och än svårare när inte ens politikerna följer de lagar de själva instiftat. När lagen blir svårt omoralisk är det vår plikt att bryta mot den. Exakt var och när den moraliska tröskeln överträds är dock en fråga för var och en av oss.

Demokratin och lagar instiftade i demokratisk ordning som människor följer har stor del i vårt välstånd. Vem skulle annars våga investera i bostäder, företag, lantbruk, skog med mera om ingen kunde upprätthålla äganderätten och äganderättens gränser? Vem skulle vilja arbeta för en arbetsgivare om det var osäkert om han eller hon skulle få lön? Endast den starke kan tjäna på anarki, men ingen annan. Kanske inte ens den starke.

Att det finns lagar, spelregler, som människor följer är alltså avgörande för att civilisationen ska må bra.

Men vad händer om lagen blir orättvis eller om de styrande låter bli att följa de lagar de själva instiftat i demokratisk ordning? Vad har medborgarna för möjligheter då?

Många politiker och debattörer, bland annat moderaternas Johan Forssell och SD;s Tobias Andersson, har uttryckt sin ovilja mot det senaste årets klimataktivism och insisterat på högre straff för klimataktivister. Andra debattörer som till exempel muskelbyggaren Jan Emanuel, tar saken i egna händer och lyfter bort de mindre aktivisterna från gatan eller kastar ner dem från båtbryggan. Ytterligare andra debattörer går så långt att de kallar klimataktivisterna för terrorister.

Här finns tydligen en skärningspunkt mellan de som anser att det är viktigt att lagar om allmän ordning upprätthålls, medan klimataktivisterna anser sitt budskap så viktigt att de är beredda att bryta mot vissa ordningslagar för att få fram sitt budskap.

Det emellertid Forsell, Andersson och Emanuel med flera glömmer, är att fråga sig vem som egentligen är den största lagbrytaren - aktivisterna eller politikerna?

I Regeringsformen anges bland annat att det "allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer." Vi har dessutom en klimatlag som bland annat anger att regeringen ska bedriva ett klimatpolitiskt arbete som ska syfta till att förhindra farlig störning i klimatsystemet och bidra till att skydda nutida och framtida generationer mot skadliga effekter av klimatförändring. Arbetet ska vila på vetenskaplig grund.

Vi har alltså minst två lagar, varav en grundlag, som uttryckligen och bokstavligen talar om för politikerna att de ska motverka klimatförändringar. Samtidigt menar de flesta seriösa bedömare att Sveriges utsläppsminskningar går allt för sakta för att vara i linje med klimatmålen.

Så vem är de värsta lagbrytarna? Några aktivister som stoppar trafiken en stund och kanske några enstaka flyg, eller våra politiker som hellre straffar budbäraren än att säkra framtiden för våra barn? Dessa frågor får var och en svara på efter sina egna moraliska övertygelser.