RÄTTSLÖSA ARBETSTAGARE

Vari ligger det rättvisa att indirekt tvinga de flesta vanliga arbetstagare att vara fackligt anslutna? Kan det ens anses vara förenligt med andan i Regeringsformens stadgade föreningsfrihet att indirekt genom annan lagstiftning sätta press på arbetstagare att vara fackanslutna?

Många arbetstagare i Sverige är ännu fackligt anslutna och får därmed den juridiska hjälp fackförbunden erbjuder. Dock väljer emellertid numera många människor av olika skäl att avstå från att bli medlem i ett fackförbund. Ofta är argumentet att det ändå inte lönar sig att vara fackansluten eller att det räcker att vara medlem i A-kassan. I min egenskap av advokat har jag sett många sådana exempel.

En annan situation som kan uppstå är att den enskilde arbetstagaren upplever att dess fackförbund faktiskt inte står upp för den enskildes intressen och ibland till och med motarbetar den anställde. I dessa fall har den enskilde två val, antingen att ge upp och lägga sig platt för arbetsgivaren eller att själv finansiera tvisten med arbetsgivaren. Att finansiera en tvist själv är emellertid få människor förunnat eftersom rättegångskostnaderna ofta blir betydande. Många gånger innebär detta därför att enskilda arbetstagare helt enkelt får svälja förtreten och acceptera en uppsägning eller ett avskedande i strid med lagen om anställningsskydd, helt enkelt eftersom den enskilde inte har råd att ta saken till domstol.

För många andra tvister, till exempel vårdnadstvister, finns i hemförsäkringen ett så kallat rättsskydd, varigenom försäkringsbolaget hjälper den enskilde ekonomiskt vid en rättstvist. Problemet är att mig veterligen finns inte någon hemförsäkring som täcker just arbetstvister. Förmodligen eftersom försäkringsbolagen räknar med att alla enskilda ska ha skydd genom sitt fackförbund. Den arbetstagare som inte är fackansluten är då hänvisad till den statliga rättshjälpen.

I december 1997 intervjuades jag och en kollega i Nordvästra Skånes Tidningar med anledning av den då nya Rättshjälpslagen. I artikeln uttryckte vi båda oro för att möjligheten för enskilda att hävda sina rättigheter allvarligt skulle försämras när rättigheterna snarare borde förbättras. Drygt 22 år efteråt kan konstateras att våra farhågor minst sagt blev besannade. Detta gäller inte minst arbetstagare som inte är fackligt anslutna eller arbetstagare vars fackförbund av olika skäl väljer att gå emot den enskilde arbetstagarens intressen.

För att beviljas rättshjälp anges nämligen att det ekonomiska underlaget för den enskilde inte får överstiga 260 000 kr per år, sålunda en månadsinkomst om cirka 21 700 kr. Låt oss konstatera att det alltså inte krävs en astronomisk lön för att en arbetstagare ska vara utesluten från rättshjälp.

Avsaknaden av rättsskydd för arbetstvister i kombination med statens minst sagt snåla inställning till att bevilja rättshjälp, innebär i praktiken att de flesta arbetstagare som inte är fackligt anslutna eller vars fackförbund inte driver den enskildes tvist, är rättslösa. Jag menar att detta inte är en rimlig ordning.

I Regeringsformens 2 kap 19 § anges att "Lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna." Europakonventionen är följaktligen en del av våra svenska grundlagar. En av de rättigheter som konventionen skyddar är rätten till effektiv och rättvis prövning i domstol vilket framgår av, artikel 6.1. Rätten till en rättvis rättegång betecknas som "Access to Justice" i internationella sammanhang och är ett av fundamenten i en rättsstat.

Att alla har tillgång till domstolar i betydelsen att alla kan vara parter i en rättegång är en självklarhet i en rättsstat. Begreppet syftar också till att säkerställa att ingen ska avstå från att söka sin rätt av ekonomiska skäl. Därför har vi en rättshjälpslag. Därför tillhandahåller försäkringsbolagen rättsskydd.

Problemet är att dessa rättigheter i praktiken inte kan erhållas av enskilda arbetstagare. Var är deras rätt till en rättvis rättegång? Hur ska dessa, ofta ungdomar, i praktiken kunna ta del av sina grundlagsskyddade rättigheter?

Bland politiker är det numera högsta mode att vilja tillskjuta medel till olika delar i rättskedjan vilket är utmärkt. Glöm bara inte att även den civila delen av rättssystemet måste ha resurser för att rättsstaten ska kunna upprätthållas. En rättsstat innebär inte bara att beivra brott. Minst lika viktigt är att människors och företags egendom och rättigheter kan försvaras.

Michael Pålsson

Advokat