PK-VÄNSTERN ÄR SD-ÅKESSONS BÄSTA KOMPISAR

Jag och många med mig ser SD-Åkesson i maktställning som
något av det sämsta som skulle kunna hända Sverige. Inte bara partiets
nazistiska förflutna ger rysningar, utan även partiföreträdarnas vurmande för
Ungerns Orbán, Rysslands Putin och andra så kallat starka ledare. När SD kommer
i maktställning, såsom i Sölvesborg, Hörby, Svalöv, Skurup med flera kommuner
visar de dessutom i praktiken hur de vill styra allt från kulturpolitik och
vilka böcker som ska finnas på biblioteken, till vad människor har på sig på
arbetsplatser och i skolan samt att de anser det fel att flagga med
pride-flaggan. Nu på slutet har SD-Åkesson dessutom - fortfarande lite yrvaken
efter sin Turkiet-resa i mars - krävt att tjänstemannen Anders Tegnell på
Folkhälsomyndigheten ska "avgå" och att regeringen ska ingripa. Inte heller
detta är förvånande eftersom SD synes vilja detaljstyra alla verksamheter genom
SD-politik och göra sig av med tjänstemän som inte passar in i SD-fållan.
Beteendet känns igen från de kommuner där SD har makten.

För egen del, medicinskt outbildad som jag är, har jag lite
svårt att förstå hur politiker bättre än experter skulle kunna leda oss genom corona-krisen.
Dessutom skulle ett sådant ministerstyre bryta en lång svensk
förvaltningsrättslig tradition med fria och oväldiga tjänstemän. Lite konstigt
med tanke på att SD-Åkesson säger sig vilja värna svenska värderingar.
HBTQ-rättigheter, fri kultur, yttrandefrihet, oberoende och utbildade ämbetsmän
trodde i alla fall jag stod för några svenska värderingar som i vart fall jag
anser mig vara beredd att slåss för.

Men, samtidigt måste vi acceptera att SD är Sveriges tredje
största parti. Jag tror och hoppas också att de flesta SD-väljare inte är
rasister. Och ska vi kunna vinna tillbaka dessa väljare från SD till anständiga
partier, är det i vart fall min tro att det enda sättet är att lyssna på SD;s
väljare och tala med dem. Uppenbarligen är många människor oroade över att vi
varit dåliga på att integrera nyanlända. Det är jag också. Men den oron kan
knappast kvalificera någon som rasist. Tydligen är många oroade över
brottsligheten och tror därför på SD-Åkessons, M-Forsells och batong-Morgans
tal om hårdare straff som lösningen på allt. Det gör inte jag. Men om jag ska
ha minsta chans att övertyga människor om att de ha fel, så måste jag lyssna på
vad de säger.

För två veckor sedan skrev jag en krönika vari jag försökte
analysera och förstå vad Alexander Bard menade när han kritiserade Black Lives
Matters på twitter. Jag vet fortfarande inte om Bard är rasist, men jag tror
det inte och dömer honom inte till dess motsatsen är bevisad. Någon vecka
senare försökte jag, uppenbart med begränsad framgång, att föra fram att hur
viktig Black Lives Matters-rörelsen än är, så måste vi försöka hålla igång
flera tankar samtidigt. Mitt intryck är nämligen att vi gärna ägnar oss åt att
kritisera en sak i taget, och helst att kritiken ska vara riktad mot något
fenomen i den fria världen, men att vi glömmer resten av världen. Hur många
stora demonstrationer i Sverige har vi till exempel sett till stöd för Hong
Kong och Taiwan, mot Kinas utbyggnad av kolkraftverk, mot Kinas behandling av uigurerna, mot det
socialistiska vanstyret i Venezuela, mot behandlingen av kvinnor och barn i
strikt muslimska länder som Iran och Saudi Arabien?

En som väljer att skriva något offentligt måste givetvis
tåla kritik. Jag tål kritik. Däremot tror jag att den typen av delvis
onyanserad kritik mina krönikor fick på bland annat facebook, enbart är
kontraproduktiv. Att antyda att jag skulle vara rasist, att påstå att man ska sluta
läsa Para§raf på grund av mina krönikor, att kortfattat slänga ur sig modeordet
"whataboutism", det för inte världen framåt. Det enda som händer är att andra
människor som delar mina uppfattningar i frågan (sådana finns - jag lovar) blir
förargade över att bli avfärdade så enkelt. Däremot högaktar jag den enda
kritiker av krönikorna som skickade ett e-mail och diskuterade dem med
mig.

För något år sedan skrev jag en debattartikel i Aftonbladet
där jag försvarade mångkultur och globalism. Föga förvånande fick jag ett stort
antal e-mail där författarna ansåg mig mindre begåvad. Någon ansåg min
ståndpunkt så förfärlig att han tog en bild på sitt erigerade kön och skickade
till mig. Fick dessa email mig att ändra uppfattning? Knappast. Lika lite
ändrar jag ståndpunkt för att människor från vänster antyder att jag är rasist
eller bara en idiot. Det är som att för människorna på ytterkanterna har frågan
i sig inte någon betydelse. Det är kampen som är viktig, och att hålla sig till
laget. Inte att resultatet blir en levande diskussion som kan föra oss framåt.

Personligen tror jag det är fel väg att vandra. Sedan
Upplysningen har vi i Sverige tagit oss ur fattigdom till ett av världens
rikaste länder. Det har vi gjort genom att sakligt kritisera fördomar, religion
och att diskutera med varandra. Inte genom att dela in oss i olika lag som bara
hatar. När PK-vänstern reagerar genom att gapa lika högt som sina
motsvarigheter på högerkanten, då är jag alldeles övertygad om att den ende som
tjänar på det är SD-Åkesson, eftersom de som är bekymrade om till exempel
integrationspolitiken inte vill, och inte heller förtjänar, att åsättas
orättvisa epitet om rasism. En intellektuellt hederlig person erkänner att det
finns problem med integration, hederskultur och bokstavstroende islamister lika
väl som det är ett problem att det fortfarande finns rasism, att vi har en
galopperande klimatkris och att Kina är ett hot både mot vår frihet och
klimatet.

För övrigt anser jag att ett volymmål för asylrätten innebär
en kränkning mot svensk grundlag.

Michael
Pålsson

Advokat