PÅ LÄKTAREN

Björn Söder (SD) skriver på sitt twitter-konto att "Den som bor i Sverige och inte är beredd att försvara Sverige bör tänka på att avlägsna sig från landet... nu!" Samtidigt yrar den store ledaren Åkesson omkring i kontexten och har svårt att välja mellan Biden och Putin. Och i korridoren bitterknorrar Kristersson om att vi borde skaffa kärnkraftverk för att frigöra oss från beroendet av Putins olja och gas, och att Sverige (inkluderat Östermalm?) inte längre är fullt. Är det dags att kalla ner gubbarna från läktaren och låta dem styra upp situationen?

Nato, kärnkraft, och hårdare tag. Frälsningen är nära. Allt är så lätt. I alla fall på läktaren.

Det är lätt att nu tycka att Sverige för länge sedan borde ha gått med i Nato. Men att i panik ansöka om att gå med i Nato när Putin-regimen i sitt aggressiva invasionskrig mördar civila i Ukraina kanske inte vore så välbetänkt. Skulle inte det i själva verket kunna medföra att "morfar i bunkern" ser en anledning att skicka en strategisk kärnvapenbomb mot Helgeandsholmen? Ingen kan veta, men ändå är så många säkra på svaret.

Vi vill alla bli av med beroendet av Putins olja och gas. Men är kärnkraft svaret? Ett faktum av Rysslands barbariska invasionskrig mot Ukraina är hur sårbar kärnkraften är. Möjligen är det så att det trots allt inte var det allmänt illasinnade Miljöpartiet som låg bakom de ökade priserna på bensin och diesel utan istället Putin-regimen? Ingen kan veta, men ändå är så många säkra på svaret.

Var och en kan såklart förstå att ingen önskar se vindkraftverk utanför köksfönstret vid sin egen strand och vara beroende av att det blåser. För just det där med vindkraftverk i havet utanför köksfönstret tycks vara ett stort problem för många. Men är det bättre att vara beroende av ryskt uran eller rysk kärnkraftsteknik? Ingen kan veta, men ändå är så många säkra på svaret.

Att sitta på läktaren har många fördelar. Man betalar biljetten och har sedan full frihet att gnälla, skälla och morra på hur illa det sköts på planen, medan man själv äter popcorn och dricker cola. På läktaren är allt enkelt.

På planen ser det helt annorlunda ut. Du är tvungen att lösa problemet framför dig och problem är aldrig så enkla som de ser ut från läktaren. Särskilt inte om de på läktaren konstruerar problem som inte finns och enkla lösningar som i själva verket är omöjliga.

Det kommer aldrig att finnas ett land eller ens ett enstaka liv som är utan problem. Problem är en del av livet. Ändå påstår nästan alla politiker, direkt eller indirekt, att just de har den enkla och enda självklara lösningen på alla problem. Tro dem inte.

För egen del tror jag istället att det finns en outsinlig längtan efter politiker och debattörer som vågar erkänna att komplexa problem oftast kräver komplexa lösningar. Men för att hitta dit krävs det att vi vågar erkänna fakta, verklighetens komplexitet, och att vi talar sanning istället för att gissa oss fram till enkla lösningar och hejaramsor från läktaren. Det finns inget problemfritt samhälle. Däremot finns det oftast lösningar för den som tänker istället för att skrika.