OM FARAN MED VEGANSKA QUEEREXTREMISTER

Äntligen har en politiker vågat ryta ifrån mot horderna av lösdrivande gäng med veganska queerextremister i regnbågsfärgat hår. Dessa hemska människor som drar runt i små skånska samhällen och pallar dansk flintastek från grillarna i trädgårdarna hos hårt arbetande svenska människor. Det var sannerligen inte en dag för tidigt som Staffanstorps starke man, moderaten Christian Sonesson, sade ifrån på skarpen. Jag önskar bara att fler politiker hade samma stora mod att slåss
för sina invånare i så viktiga frågor.

Det var den 22 maj, lagom till grillsäsongen, som Christian Sonesson i magasinet Bulletin tog bladet från munnen och krävde "ett tryggt samhälle där folk är fria att jobba och sköta sig själva. Där man får grilla sin köttbit i trädgården utan att bli påhoppad av en vegansk queerextremist".

Jag kan inte annat än hålla med och jag är så glad att jag inte bor i Staffanstorp. Det måste vara fruktansvärt att på fredagskvällen när man kommer hem trött från jobbet och bara längtar efter att sätta på grillen, lägga på en biff och öppna en öl, istället tvingas vakta sin marinerade grishals mot vildsinta och grönsaksidisslande veganska queerextremister. Det hela verkar både farligt och äckligt. Inte konstigt att
folk blir provocerade av sånt.

Invasionen av veganska queerextremister måste emellertid ha gått mycket fort. Det var ju bara ett par år sedan Staffanstorp skickade ut en reklamrulle för den lilla kommunen och i den filmen kunde man inte se ett spår av veganska queerextremister eller ens en regnbågsflagga. Just det faktum att det gått så fort gör det hela än mer skrämmande.

När jag var 13 år, i slutet på 1970-talet, beslutade mina föräldrar att familjen skulle flytta från Lund till Staffanstorp eftersom mina föräldrar hade sitt företag där. Precis som många andra barn i den åldern motsatte jag mig flytten eftersom jag hade alla mina kompisar i Lund. Efter övervägande av familjens olika hänsyn hamnade vi emellertid ändå till slut i en vit mexitegel-villa i ett nytt villaområde i
Staffanstorp. Detta var alltså långt före det fanns veganska queerextremister,
men däremot hade man i kungliga huvudstaden just slutat klassa homosexualitet
som en sjukdom. Var det kanske där allt elände startade?

I Staffanstorp i slutet på 1970-talet skulle man köra moped, helst Puch Dakota, klä sig i jeans (Gul & Blå) och jeansjacka, ha långt hår samt lyssna på Status Quo eller Baccara med sin stora hit "Yes Sir I can boogie". Gjorde man inte det skulle man få på truten.

Problemet var att jag och 5-6 andra personer till inte riktigt föll in i mallen. Vi lyssnade på the Clash och Ebba Grön, vi klädde oss i gamla second hand-kläder och cyklade istället för att köra moped, vi snaggade och färgade håret.

Detta fick till följd att vi ständigt var jagade av mopedburen ungdom som inte kunde stå ut med vårt utseende utan skulle så att säga slå det ur oss. Jag tillbringade därför en stor del av högstadietiden springande genom Staffanstorp för att undvika att få stryk. Oftast lyckades jag. Fördelen var att vi alla fick väldigt bra kondition,
vilket jag hade nytta av senare i livet då jag började springa maraton.

Åren i Staffanstorp var som att leva i en klaustrofobisk mardröm av inskränkthet. När jag fyllde 17 år förbarmade sig mina föräldrar över mig och skaffade mig en lägenhet i Lund. Äntligen kunde jag andas igen.

Ingen av oss gamla punkare bor idag kvar i Staffanstorp. Vi har alla utbildning och arbete, ett par av oss företag med anställda. Kort sagt bidrar vi alla till samhället så gott vi kan, men säkert färgade av de värderingar vi fick som utstötta punkare.

Jag struntar ärligt talat i vad moderate Christian Sonesson grillar eller inte grillar, vad han gillar och inte gillar, om han är hetero- eller homosexuell eller queer. Det är ingenting jag har med att göra.

Men tydligen kan Christian Sonesson inte tillåta sina medmänniskor samma frihet. Staffanstorp ska vara fritt från religiösa uttryck, det ska vara förbud för halal och kosher i skolan utan alla ska äta fläskkött, det ska vara slöjförbud. Och nu detta med veganska queerextremister.

Det moderate Sonesson och hans meningsfränder inte förstår är att samhällen och företag utvecklas av mångfald. Om alla alltid skulle tänka som förut, hade vi fortfarande inte lämnat ståndssamhället. Men för moderate Sonesson är det som om att Upplysningen passerat förbi utan att moderate Sonesson alls tagit intryck. Om Sonesson och hans likatänkande får makten blir Sverige fattigare på alla vis. Moderaternas långa tradition allt från Gösta Boman till Fredrik Reinfeldt att värna
människors frihet tycks numera vara bruten. Och den vuxne i rummet är stum som
en trädgårdstomte om vintern medan partiet förfaller.

Innovation och framåtskridande kräver öppenhet och nya tankar, inte småsint trångsynthet. Och handen på hjärtat Sonesson - visst gillar du att besöka dekadenta Malmö ibland?