OM CIVIL OLYDNAD OCH AKTIVISM

Publicerad i Tidskriften Advokaten, Nr 4 2022

När lagen i allt väsentligt stämmer med rättvisan är det envars plikt att lyda. Alternativet skulle innebära anarki och upplösning av samhällsordningen. Vi är beroende av att kunna lita på att det finns ett robust system som upprätthåller spelreglerna för vad som gäller på den plats vi lever. Detta gäller både enskilda och företag. Men när är det rätt att avvika från lagen och hur mycket kan vi i så fall avvika utan att avvikelsen blir oacceptabel?

Den enskilde måste kunna lita på att om hen exempelvis köper en fastighet, så finns det en myndighet som hjälper till att dokumentera fastigheten och vem som äger den. Ett företag måste kunna lita på att om en avtalspart bryter ett avtal så har rättsordningen regler om skadestånd för att ersätta den skadelidande. Ett modernt samhälle är genomsyrat av regler och vi är alla beroende av att den absoluta majoriteten av människor och företag följer dessa eftersom vi annars inte kunnat planera vare sig liv eller affärer. Den ekonomiska tillväxt vi upplevt de senaste 200 åren hade nämligen inte varit möjlig utan robusta och rimligt förutsebara regler.

Den svåra frågan är alltså inte att vi normalt har en plikt att följa den positiva rätten, utan när och i vilken utsträckning vi ska anses ha rätt att avvika från den eftersom den strider mot verklig rättvisa, vår moral.

Exakt var gränsen går för att en medborgare ska kunna avvika från den positiva rätten eftersom den väsentligt avviker från verklig rättvisa är inte möjligt att slå fast generellt. Detta är en bedömning för var och en i varje enskilt fall enligt den enskildes moral.

Nästan lika svårt är det att slå fast i vilken utsträckning en människa ska kunna avvika från en orättvis lag, utan att avvikelsen är oacceptabel.

Som utgångspunkt för en diskussion om rätten att avvika från den positiva rätten, måste man ha i minnet att många av de rättigheter och friheter som vi idag i vår del av världen upplever som självklara, förr kan ha varit förbjudna och att det till och med varit straffbart att utöva dem eller ens sprida sådana idéer. I andra delar av världen är många av de fri- och rättigheter som vi idag tar för självklara fortfarande en dröm. Sådant som religionsfrihet, allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet och föreningsfrihet är knappast ens idag en självklarhet i många delar av världen.

Inte sällan har en modig minoritet genom att agera på ett sätt som i sin samtid och sin del av världen varit ett lagbrott och kanske belagt med straff, väckt en slumrande majoritet så att på sikt fri- och rättigheter införts som tidigare varit otänkbara. Om inte dessa dåförtiden kriminella handlingar begåtts, hade vårt nutida samhälle troligen sett helt annorlunda ut. En försiktig slutsats är därför att fri- och rättigheter och andra samhälleliga framsteg sällan uppnås utan kamp. En kamp som ibland förs utanför lagen.

I Sverige är varje medborgare i Regeringsformen[1] gentemot det allmänna tillförsäkrad frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats. Genom Europakonventionen[2] slås dessutom fast envars rätt att demonstrera och anordna opinionsmöten. Rätten att demonstrera mot orättvisor är alltså stor inom ramen för den positiva rätten. Demonstrationsrätten är dock inte så stor att den tillåter olagliga handlingar. Enbart det faktum att en viss handling utgör ett led i något som ingår i envars demonstrationsfrihet, innebär följaktligen inte att handlingen är straffri.

Det ska anmärkas att civil olydnad i sig ingalunda betyder att vi inte bor i en rättsstat. Snarare tvärtom. Det är i rättsstaten civil olydnad alls kan förekomma utan risk för livet för den olydige. I diktaturer slår staten ihjäl den olydige. Som på Himmelska Fridens Torg i Kina 1989 där den kinesiska regimen dödade hundratals, kanske tusentals, fredliga demonstranter.

En i sammanhanget framförd synpunkt är att fredlig civil olydnad i syfte att påverka opinionen för att uppnå samhälleliga framsteg får accepteras, medan aktivism som innebär våldshandlingar inte kan accepteras. När Rosa Parks 1955 vägrade att resa sig för en vit man på bussen i protest mot dåtidens raslagar i USA och möjligen var en av de utlösande faktorerna för den amerikanska medborgarrättsrörelsen, då är det troligen få nutida människor som menar att Rosa Parks gjorde fel. Dock var åsikterna om Rosa Parks agerande bland människor i hennes samtid troligen inte lika entydiga om det moraliskt riktiga i hennes solitära demonstration.

Men även om vi alltså idag kan tycka att Rosa Parks hade självklart rätt, är det däremot mer sällan man träffar på människor som försvarar de ibland ganska våldsamma upplopp som följde på George Floyds död i maj 2020 inom ramen för den så kallade BLM-rörelsen[3]. Det tycks bland många människor finnas en övergripande konsensus om att det går bra att protestera och kanske till och med bryta mot lagen av moraliska skäl så länge det går fredligt till, men så fort demonstrationer och civil olydnad leder till våldsamheter då är protesterna inte längre acceptabla.

Frågan är emellertid om denna uppfattning verkligen håller i alla lägen.

John Rawls[4] gör åtskillnad mellan det han å ena sidan kallar civil olydnad och å den andra "militant aktion och obstruktion". Enligt Rawls kännetecknas civil olydnad bland annat av att den civilt olydige i och för sig erkänner och är trogen gällande lagar och system och därför är beredd att ta sitt straff. Den civila olydnaden är enligt Rawls offentlig och fredlig till sin natur. Den civilt olydige agerar politiskt i syfte att påverka majoriteten att ändra den eller de lagar som hen anser vara fel.

Rawls definition av civil olydnad torde vara allmänt accepterad.

Ett modernt svenskt exempel på civil olydnad är aktivisten Elin Ersson. Bakgrunden var att en man i 50-årsåldern sommaren 2018, skulle utvisas med flyg till Afghanistan. Emellertid hade den civilt olydige Elin Ersson köpt en biljett till samma plan och vägrade sätta sig ner om inte kaptenen gav order om att mannen skulle lämna planet. Personal och ett flertal passagerare kritiserade Elin Ersson, men många stöttade henne också genom att resa sig upp. Efter en stund beordrade piloten Elin Ersson och den afghanske mannen att lämna planet. Elin Ersson lade upp videon från händelsen på sin Facebooksida där hon sände live från planet. Elin Ersson dömdes så småningom av Göteborgs tingsrätt[5] för brott mot luftfartslagen till dagsböter. Hovrätten fastställde tingsrättens dom[6].

Många av oss kan känna sympati med Elin Erssons handlande, även om inte alla håller med henne i sak. Hon agerade fredligt och sannolikt med syftet både att rädda den utvisade mannen och att påverka den svenska opinionen för att mildra de i Elin Erssons tycke allt för stränga reglerna om rätten till asyl för flyktingar. Hon agerade offentligt, fredligt och av moralisk övertygelse. Hon dök upp i rättssalen och hon tog sitt straff utan stora protester.

När det gäller militant, icke fredlig aktion, blir det däremot betydligt svårare.

En person som jag av integritetsskäl väljer att kalla "ledaren" är med i den radikala djurrättsorganisationen Djurfront. Ledaren, tillsammans med ett femtontal andra kamrater i Djurfront, hade en kväll samlats utanför bostaden till en minkfarmare. Många av aktivisterna var förklädda eller maskerade. De höll upp skyltar med texter om "djurmisshandlare" och de skanderade olika nedsättande saker om minkfarmen och minkfarmaren, bland annat med hjälp av en megafon. Dessutom tutade de med en siren. Minkfarmaren, som direkt kände igen ledaren, ville gå fram och fotografera aktivisterna i syfte att kunna identifiera dem. När minkfarmaren kommit så nära som cirka en meter från ledaren lyfte denne megafonen och satte igång sirenljudet i örat på minkfarmaren på så hög volym att minkfarmaren tappade hörseln. Tingsrätten fann bevisat att minkfarmaren åsamkats smärta av sirenljudet och dömde ledaren för misshandel.

Enligt samma dom fann tingsrätten dessutom att ledaren vid en tidigare demonstration mot en annan minkfarmare, gjort intrång på dennes tomt och att ledaren trakasserat och ofredat även denne andre minkfarmare och dennes familj. Ledaren dömdes för ofredande i denna del[7]. Hovrätten fastställde tingsrättens dom i skuldfrågan[8].

Vid ett rent objektivt betraktande är det lätt att dra slutsatsen att medan Elin Erssons handlande visserligen var olagligt, så var det ändå moraliskt försvarbart. Ledaren och dennes kamrater gick däremot över gränsen för vad som kan accepteras som civil olydnad genom att trakassera och misshandla andra människor.

Det är möjligt att en sådan slutsats i och för sig är korrekt. Men innan man drar den slutsatsen bör man i så fall först undersöka hur ledaren såg på saken. Intressant nog intervjuades denne i samband med rättegången[9] varvid hen bland annat uttalade följande rörande minkarnas förhållanden: " I minkarnas fall är det ett koncentrationsläger när de lever sina liv i ståltrådsburar till dess att de gasas ihjäl. Där kan man dra paralleller till vad som hände under andra världskriget".

När journalisten påpekade att Förintelsen innebar att människor mördades och frågade om jämförelsen med minkar därför var relevant svarade ledaren: "Det tycker jag absolut. Vi anser att människan är ett djur och att alla djur är lika mycket värda."

Den som försöker sätta sig in i ledarens tankevärld inser att utifrån ledarens perspektiv var handlingarna mot minkfarmarna utan tvekan motiverade. Om man byter ut minkar mot barn och istället tänker sig att det är människobarn som sitter i metallburar för att gasas ihjäl så snart de blivit fullvuxna, skulle det för de flesta av oss vara en plikt att rädda de arma barnen i stålburarna även om det skulle krävas betydligt våldsammare metoder än de som ledaren och dennes kamrater i Djurfront gav prov på.

För de av oss som är uppväxta med att äta kött kan resonemanget att jämföra människor med djur verka fullständigt befängt. Emellertid måste vi då vara beredda på att det inte bara är aktivister i Djurfront som i någon mån är beredda att göra jämförelse med Förintelsen. Även en välrenommerad filosof som Peter Singer[10] uttrycker en snarlik uppfattning.

Professor Peter Singers mest grundläggande etiska princip som han konsekvent tillämpar är jämlikhetsprincipen, som innebär att vi ska ta lika stor hänsyn till lika intressen[11]. Detta får konsekvenser. Ingen av oss kan rimligen anse att det skulle vara i sin ordning att döda ett friskt människobarn under fyra år. Men vad är det egentligen som skiljer ett människobarn från en fullvuxen gris, en korp eller en apa? Både grisens, korpens och apans kognitiva förmågor är förmodligen minst lika stora, kanske till och med större, än människobarnets. Är det avsaknaden av människospråket som gör att vi anser att vi kan behandla djur som växter? Vi är heller inte, till skillnad från Peter Singer, särskilt konsekventa när vi å ena sidan föder upp grisar för att äta men å andra sidan behandlar våra hundar som små människobarn.

I ljuset av Peter Singers jämlikhetsprincip blir ledarens agerande betydligt mer begripligt och för en del av oss kanske till och med försvarbart.

En snarlik fråga som i nutid är brännande aktuell, är den om klimataktivism och klimatterrorism. Att världen står inför en klimatkris torde vara utom allt rimligt tvivel. Förutom rapporterna från FN:s klimatpanel, IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change), rapporterar media numera i stort sett dagligen om klimatkrisen och dess beräknade utfall om vi inte drastiskt ställer om till ett så kallat fossilfritt samhälle.

I klimatdebatten kan människor grovt räknat delas in i tre olika grupperingar, nämligen i) dels de som inte är oroade för klimatkrisens effekter och som därför inte är beredda att vare sig sätta den ekonomiska tillväxten på spel eller sitt eget nuvarande välmående i fara ii) dels de som visserligen är oroade men som menar att den enskilde kan göra mycket litet för att påverka klimatkrisen, iii) dels de som är extremt oroade och menar att både enskilda människor likaväl som stater och företag måste agera med stor kraft för att världen över huvud taget ska ha en chans att klara det så kallade 1,5-gradersmålet[12].

Som Peter Singer konstaterar[13] har evolutionen gjort människan social vilket lett till att vi utformat en i många avseenden gemensam moral. Problemet är emellertid att denna moral utvecklats för att kunna tillämpas på människor vi har nära varandra. Vi kan oftast lätt bedöma att om en person slår någon annan, skräpar ner någon annans egendom eller förgiftar en annan människa så är det moraliskt fel. Vi har däremot betydligt svårare att se att den koldioxid som släpps ut under exempelvis en semesterresa till Thailand eller Spanien, kan skada befolkningen i en havsnära nation som exempelvis Bangladesh eller ens att våra barn eller barnbarn ska få det sämre, kanske till och med drastiskt mycket sämre än vad vi själva haft och har det.

Människor i den första gruppen försvarar vanligtvis med full kraft hur samhället nu ser ut och sina egna privilegier och ser oftast varje demonstration för att snabbt åtgärda klimatkrisen som en provokation och ett angrepp på samhället och är oroliga för "klimatterrorism", ett begrepp som i denna grupp tycks innefatta även viss form av fredlig civil olydnad. Den andra gruppen människor har oftast större förståelse för aktivister men vill inte själva delta i politiska aktioner kanske på grund av att de inte ser sig själva som "demonstranter" eller av ren bekvämlighet, medan den tredje gruppen vill se att vi agerar kraftfullt nu och menar att såväl våra politiker, som vi som enskilda individer och företag, är alltför saktfärdiga.

Det är den tredje gruppen som i detta sammanhang är mest intressant, men jag vill ändå kort beröra några av de argument som enligt min erfarenhet är vanligast för att försvara att man visserligen förstår att klimatkrisen är ett stort problem, men att man ändå väljer att leva enligt samma livsstil som tidigare eftersom den enskildes agerande ändå inte gör någon skillnad för klimatet.

I sak torde det vara alldeles korrekt att även om jag skulle ta till det allra mest drastiska för att minska min personliga påverkan på klimatet, nämligen att begå självmord, så hade mitt slocknade liv över huvud taget inte gjort någon skillnad. Det krävs att länder, företag och människor i hela världen agerar med kraft för att vi ska kunna begränsa klimatkrisen enligt FN;s mål. Så varför ska jag då sluta flyga för nöjes skull, sluta konsumera elektronik och kläder, börja åka kollektivt och byta ut kött mot grönsaker? Det känns dessutom orättvist att å ena sidan se turister som flugit eller lyxkryssat hit från andra sidan jorden, om inte jag själv får göra motsvarande flygresa eller lyxkryssning till deras länder.

Å andra sidan skulle man kunna argumentera enligt talesättet att två fel knappast gör ett rätt, innebärande att bara för att det finns andra människor som gör fel så ger inte den andres fel mig rätten att agera lika fel. Om jag blir misshandlad av en person, ger det mig inte rätten att misshandla någon annan. Att den kinesiska regimen förtrycker sin befolkning och inte är en rättsstat, är inte ett skäl att avskaffa rättsstaten i Sverige och införa diktatur. Alla resonemang om att det inte är lönt att personligen agera ansvarsfullt eftersom det alltid finns någon som är värre än jag själv och som agerar ansvarslöst, är rimligen endast ett sätt att relativisera sin egen påverkan för att slippa ta personligt ansvar. Ungefär som de personer i Tyskland som valde att vara aktivt passiva och bortse från folkmordet på judar och romer, med argumentet att de själva inte kunde påverka de utsattas situation. Men vi ska då inte glömma att det trots allt finns en möjlighet att en persons ansvarsfulla och goda beteende, kan påverka andra och i förlängningen opinionen.

Efter denna utvikning ska jag nu åter rikta blicken mot den tredje gruppen, nämligen de som på olika sätt aktivt agerar för att minska människans klimatpåverkan och i bästa fall förhindra en framtida klimatkatastrof.

Den tredje gruppen kan i sig grovt räknat delas in i fyra olika undergrupper, nämligen dels i) de som engagerar sig politiskt, dels ii) de som utanför traditionella politiska partier engagerar sig i demonstrationer, föreningar och som många gånger lägger om sina liv för att minimera sin klimatpåverkan, dels iii) de som tar till civil olydnad samt dels iv) de som förespråkar och kanske till och med utför terror eller terrorliknande handlingar.

De politiskt engagerade och de som engagerar sig i föreningar, fredliga demonstrationer etc. saknar i detta sammanhang intresse eftersom de utövar sina befästa demokratiska rättigheter i enlighet med den positiva rätten. Istället är det de två sista grupperna, de civilt olydiga och de som förespråkar eller utför terror eller terrorliknande handlingar, som ska diskuteras i det följande.

De argument som brukar framföras emot civil olydnad och än mer mot terror i klimatets namn skulle kunna sammanfattas enligt följande. Panik är inte ett bra tillstånd att få människor att tänka och göra rätt saker. Rädsla och förnuft hänger sällan ihop. Eftersom vi inte vet exakt vad som måste göras för att snabbt och radikalt minska utsläppen av koldioxid och metan i atmosfären, är det extra viktigt att människor inte drabbas av panik när det gäller något så politiskt extremt svårmanövrerat som en globalt samordnad insats av världens alla länder. Istället är det av stor vikt att lugnt och sansat överväga olika möjligheter för att kunna hitta den bästa lösningen.

Eftersom de åtgärder som krävs sannolikt dessutom kommer förändra motorn i vår nuvarande civilisation, nämligen tillväxt samt produktionen och konsumtionen av energi, behövs väl förankrade och kloka beslut. På något sätt måste vi ta oss ur vårt beroende av fossila bränslen i en värld där efterfrågan på energi ständigt ökar. Eftersom ekvationen låter omöjlig, måste vi tänka klokt men snabbt och samordnat. Det vore kontraproduktivt att handla i panik och i konflikt mellan länder och regioner. Demokratin, även om den är trög, är trots allt det minst dåliga alternativet eftersom demokratins fria åsiktsbildning medför att vi får så genomtänkta, långsiktiga och rättvisa beslut som möjligt.

Emellertid är det uppenbart att det finns verklig orättvisa mellan människor och länder med hänsyn till att vi som lever i den rika delen av världen har smutsat och smutsar ner mer än fattigare länder och människor. Processen mot en fossilfri värld kommer därför kräva kontinuerliga samtal människor och länder emellan med ständiga behov av förhandlingar och kompromisser om vad som ska göras och hur det ska göras.

Dessa samtal och kompromisser kommer dessutom väcka känslor av frustration eller panik hos nationer som helt eller delvis riskerar att hamna under vatten, nationer vars livsmedelsproduktion slås ut, hos unga människor som ser tiden rinna iväg och katastrofen närma sig ju varmare det blir och som vill hitta snabbare och radikalare vägar att hitta en lösning för att förhindra en klimatkatastrof i sin livstid. Många människor kan därför, trots att de kanske befinner sig bland den stora grupp som visserligen är oroade men som menar att den enskilde kan göra mycket litet för att påverka klimatkrisen, ändå ha stor förståelse för fredlig aktivism och civil olydnad.

När det däremot gäller desperata och terrorliknande handlingar har få människor någon som helst förståelse för dessa. Handlingar som exempelvis innebär att skära sönder däcken på stora, bensindrivna bilar, förstöra flygplatser, spränga oljeledningar etc. möter föga förståelse. Även om människor förstår desperationen i och för sig, är argumentet att den historiska erfarenheten av våld och sabotage för aldrig så goda syften är att detta sällan leder till något positivt resultat utan tvärtom till att konflikter skärps och att auktoritära krafter blir starkare. Länders förmåga att politiskt och ekonomiskt hantera klimatkrisen kommer därför istället att motverkas genom sådan klimatterror.

Mot detta finns en minoritet människor som i sin desperation att få människor agera mot klimatkrisen är beredda att ta till visst våld för att väcka opinion. En av de mest framträdande av dessa aktivister är forskaren och författaren Andreas Malm, som menar att det inte längre finns några ursäkter för att passivt se hur klimatförändringarna exploderar utan att agera. Klimatkrisen är i Andreas Malms ögon en överlevnadsfråga.

Andreas Malm menar att de styrande och rika inte kommer att kunna övertalas att agera för att hindra klimatkrisen[14], utan att det krävs att klimatrörelsen sätter stopp för den nuvarande tillväxtfesten för oss i den rika delen av världen.

Andreas Malm argumenterar för att det nu krävs sabotageaktioner mot kapitalismens och tillväxtekonomins anläggningar för att med våld stoppa koldioxidutsläppen. Han tycks mena att "klimatterrorism", skulle kunna bli den tändande gnistan till en världsomfattande klimatrevolution som skulle tvinga fram den förändring FN och världens länder hittills inte har klarat av.

Dessutom menar Andreas Malm att de som påstår att våldsamma aktioner sällan leder till något positivt resultat har fel. Han hänvisar bland annat till de engelska suffragetternas kamp för kvinnlig rösträtt i början av 1900-talet och hur dessa kvinnor använde sig av såväl militanta metoder både i form av sabotage och till och med bombdåd, som fredliga demonstrationer och hungerstrejker[15]. Han hänvisar också för de inte alltid så fredliga aktionerna av mahatma Gandhis följare, liksom att inte heller den amerikanska medborgarrättsrörelsen var helt befriad från våld.

Att denna typ av militanta aktioner i klimatets namn redan idag förekommer, framgick bland annat genom en artikel från den 29 augusti 2021 då Sydsvenska Dagbladet rapporterade om hur ett stort antal bilar, främst så kallade SUV;ar, hade vandaliserats i Malmö genom att däcken skurits sönder och i blodrött sprejmålats med texten "KLIMAT".

Det är en svår sak att avgöra var gränsen går för att det över huvud taget ska anses vara acceptabelt att ta till militanta metoder i ett demokratiskt samhälle. Klimatkrisen är för många fortfarande abstrakt och underordnad andra hänsyn som till exempel minskad arbetslöshet, tillväxt, medan klimatkrisen för allt fler människor blir konkret i form av naturkatastrofer i form av våldsamma regn, stormar, översvämningar, torka och våldsamma orkaner. En majoritet av medborgarna har röstat fram de politiker vi har och därmed den politik som förs, bland annat på klimatområdet. Kan det därför ens vara försvarbart att ta till militanta metoder?

Det för inte med sig några som helst svårigheter att argumentera för militanta metoder i diktaturer som Kina eller i auktoritära polisstater som exempelvis Ryssland eftersom det inte är majoriteten av medborgarna som i öppna och fria val beslutat om den förda politiken. Det ställer sig emellertid helt annorlunda och blir betydligt svårare i en öppen demokrati där var och en får anses ha en plikt att som grundregel följa del lagar och förordningar som beslutats, liksom den politik som förs. Men ändå måste det väl även här finnas en gräns?

Om exempelvis en majoritet av svenskarna skulle rösta för en politik som innebar att alla handikappade, homosexuella och muslimer skulle avlivas i koncentrationsläger skulle troligen många av oss anse att det vore en plikt att inte följa en sådan lag och medverka till en sådan politik.

Tänk då att du likt Andreas Malm bedömer att med nuvarande politik och Klimatlag medverkar vi till våra barns och barnbarns allt för tidiga död och på sikt till människans undergång. Ändå händer alldeles för lite. Det är som att alla jordens politiker vägrar att förstå allvaret och hellre kör jordens befolkning in i ett hett helvete än att besluta om kraftfulla åtgärder för att åstadkomma verklig förändring. Då är det kanske inte konstigt att många människor blir desperata och inte nöjer sig med att stilla och fredligt sitta utanför riksdagen och demonstrera för klimatet varje fredag, utan tar till mer drastiska åtgärder, som ibland går utanför lagen.

Ska vi åse en tandlös klimatpolitik utan att med alla till buds bestående medel försöka påverka samhället att snabbt vidta adekvata åtgärder? Detta är för mig en öppen fråga.

[1] Regeringsformen 2 kap 1 §

[2] Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, artikel 10 och 11

[3] Black Lives Matters

[4] En teori om rättvisa, 1996 Daidalos, John Rawls, sid 348f

[5] B 4936-10, 2019-11-06

[6] Hovrätten för västra Sverige, B 5478-19, 2020-05-20

[7] Varbergs tingsrätt, B 2460-17, 2019-09-26

[8] Hovrätten för västra Sverige, B 5019-19, 2020-04-22

[9] SVT 8 februari 2019: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/djurrattsaktivisten-efter-grova-brotten-jag-ar-stolt

[10] Practical Ethics, Peter Singer, Cambridge University Press, 3u, 2011, sid 100f.

[11] Practical Ethics, Peter Singer, Cambridge University Press, 3u, 2011, sid 20, "Equality is a basic ethical principle"

[12] Det så kallade Parisavtalets mål från 2015 att begränsa uppvärmningen långt under 2 grader, helst till 1,5 grader.

[13] Practical Ethics, Peter Singer, Cambridge University Press, 3u, 2011, sid. 2016

[14] How to Blow Up a Pipeline, sid. 20, Andreas Malm, 1u, Verso, 2021

[15] Oaa, sid 40ff.