MYCKET VÄSEN FÖR LITE MENSKONST?

Den senaste tidens svenska inrikespolitik har, som vanligt numera, delvis präglats av olika uttalanden från det nationalkonservativa alternativet i svensk politik. Olika företrädare för nyssnämnt parti har inom loppet av en månad bland annat lyckats med konststycket att polisanmäla en utställning vid Norrköpings Stadsmuseum, velat införa "personaliserad repressaliemöjlighet" för partiska journalister, samt argumenterat för att kalla in SVT-chefer till riksdagen eftersom ett studiosamtal om ungdomsbrottslighet i SVT:s Morgonstudion och Sveriges radios program "P3 med Rebecca och Fiona" påstås vara partiska. Aron Emilsson, kulturpolitisk talesperson för SD, menar att "Många på sociala medier men också i den allmänpolitiska debatten har reagerat på att public service-bolagen inte klarar av sitt uppdrag". (SvT 2020-02-20) Jag är lite osäker på om Emilsson bygger sitt uttalande på empiriska studier av sociala medier och politisk debatt, eller om det endast är personer i Emilssons närhet som reagerat mot public service-bolagen. Sedan tidigare vet vi också att Sölvesborg, SD:s mönsterkommun, beslutat att inte hissa prideflaggan och att stoppa köp av så kallat "utmanande samtidskonst", i Sverigedemokratisk folkmun så kallad "menskonst" och att inte längre köpa in böcker på andra språk än svenska till det kommunala biblioteket. Häromdagen kom dessutom uppgifter från SD:s andra mönsterkommun, Hörby, att även offentlighetsprincipen synes utmanas.

De flesta av oss, inbegripet mig själv, kan ibland reta sig på journalister som verkar partiska, är dåligt pålästa eller låter bli att ställa uppenbart motiverade frågor till de politiker eller experter de intervjuar. Det torde heller inte vara alldeles ovanligt att vi irriterar oss på människor som framför åsikter som går på tvärs med våra egna, eller som vägrar förstå att våra argument och åsikter är de bästa. Och, handen på hjärtat, vem är egentligen särskilt förtjust i mensblod på en tavla?

Så varför allt detta väsen om SD och yttrandefriheten? "Mycket väsen för ingenting"?, som William Shakespeare kanske hade skaldat.

Nej, tyvärr befarar jag att det är lite mer komplicerat än så. En i det närmaste fullständig yttrandefrihet är nämligen en förutsättning för riktig demokrati. Yttrandefriheten är för demokratin vad syret är för oss människor - livsavgörande. Visst, några få undantag finns. Vi ska till exempel inte avslöja statshemligheter eller förolämpa andra människor - men att fritt kunna utbyta åsikter är helt avgörande för att en stat ska kunna anses vara en demokrati. Skälet är att om vi inte fritt kan utbyta åsikter kommer våra val att begränsas och för makten obekväma åsikter att förbjudas. Makten kommer heller inte vilja granskas. Som i Hörby.

Betänk att SD:s existens, oavsett vad vi tänker om den, faktiskt är en följd av yttrandefriheten. För tio år sedan var det knappast politiskt korrekt att framföra de åsikter om invandring SD torgförde och fortfarande trumpetar ut, numera med stöd av framför allt M och KD. Men betänk då att med en annan syn på yttrandefriheten från dåtidens makthavare hade SD:s företrädare nu suttit i fängelse. Istället är de numera Sveriges kanske största parti och sitter i riksdagen. Och vad är problemet med det? Det om något visar väl att demokratin fungerar?

Absolut visar det att demokratin fungerar, vilket givetvis är bra. Men det som gör mig uppriktigt rädd för både min egen men också våra barns framtid, är emellertid vad SD avser göra med demokratin när de väl kommer till makten. Deras agerande i Sölvesborg och Hörby är sannolikt bara en mild västanfläkt mot vad de avser åstadkomma i regeringsställning.

Det är ingen hemlighet att Richard Jomshof, SD:s partisekreterare, skrivit att "Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss efter den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget." Få torde heller ha missat att såväl Kent Ekeroth som Jimmie Åkesson lovordat Ungern, ett land där yttrandefriheten är satt på undantag. Det torde därför inte vara någon särskilt vågad gissning att SD vill driva Sverige i samma riktning som Ungern. Det vill säga minskad yttrandefrihet, hårt politiskt styrd public service, politiskt styrda domstolar.

Ett parti, SD, som alltså envist nyttjat yttrandefriheten för att för sin del lyckosamt ändra opinionen, vill nu som det tycks hindra andra från att göra samma sak. Det är i vart fall i den riktningen såväl Ungern som Polen vandrat de senaste åren.

Jag blev nyligen påmind om Aisopos fabel som handlar om hästen som hamnat i konflikt med en hjort. Hästen gick till jägaren för att få hjälp att hämnas på hjorten. Jägaren accepterade att hjälpa hästen på villkor att han fick placera en bit järn mellan hästens käkar för att på detta sätt med två remmar kunna styra honom rätt i kampen mot hjorten. Jägaren begärde också att få sadla hästen så att jägaren kunde sitta stadigt på hästens rygg då de förföljde hjorten. Då hästen accepterat jägarens krav, tyglade och sadlade jägaren hästen. Snart var hjorten besegrad med jägarens hjälp. Hästen tackade jägaren men sade till jägaren att sadla av och ta av tyglarna så att han kunde spotta ut bettet. Jägaren svarade: - Inte så snabbt min vän. Jag har dig nu med bett och under mina sporrar och jag föredrar att ha dig på detta sätt.

Fabelns poäng är att om du en gång ger lite av din frihet i utbyte mot att besegra en fiende, kommer du aldrig mer att få din frihet tillbaka. Så vänd då åter blicken mot Ungern, Polen, Venezuela, Ryssland med flera länder. Majoriteten av dessa folk har velat sätta åt det så kallade politiska etablissemanget i utbyte mot att deras nya herrar fått inskränka folkets rättigheter, bit efter bit. Problemet är att de som nyligen sågs som friska sanningssägare och uppstickare nu har makten. Och de tänker inte släppa den ifrån sig. De vill inte endast vara hyresgäster i maktens boningar. De vill flytta in för gott.

Samma sak kan hända här.

Det är därför vi alla, oavsett hur mycket var och en ogillar nuvarande regering och den så kallade januariöverenskommelsen, kraftfullt måste reagera mot SD:s försök att inskränka yttrandefriheten, försvaga public service, ifrågasätta fri konst och offentlighetsprincipen. Det är därför det är skrämmande att M och KD har en sådan stark åtrå till makten och ett sådant hat mot januariöverenskommelsen att de synes vara beredda att agera häst och låta SD vara jägare mot den inbillade hjorten. Än så länge är åtrån till makten större än smärtan från jägarens sporrar.

Michael Pålsson

Advokat

Publicerad i Para§raf i mars 2020