Lag och moral och dagens juristutbildning

Publicerad i Advokaten Nr 6 2016 Årgång 82 

Juristutbildningen  borde på ett mer genomgripande sätt än i dag, inom alla rättsområden,
diskutera etiska frågor så att nyutexaminerade jurister blir bättre rustade att stå emot moraliskt tvivelaktig tillämpning av lagen. Det anser advokat Michael Pålsson.

I ljuset av de så kallade Panama-dokumenten och de med jämna mellanrum återkommande "skandalerna" (Telia i Uzbekistan, SCA, Swedbank, Vattenfalls brunkolsaffärer där staten skyller på ett ägardirektiv som staten själv kontrollerar m.m.), blir vi påminda om vikten av att alltid  hålla de etiska frågorna vid liv genom diskussioner, utbildning m.m.

Även om det inte varit jurister eller advokater som för egen del gjort något fel, torde de skandaldrabbade aktörerna inte sakna juridiska rådgivare.

I ett idealiskt samhälle överensstämmer lag och god moral, det vill säga lagen uppfattas som rättvis. Problemet är bara att vad som är god moral uppenbarligen kan ha en väldigt olika innebörd för olika
människor, medan lagen ska vara lika för alla. Frågan är därför hur vi kan få lag (såsom den tillämpas av oss verksamma jurister) och moral att  så långt det är möjligt korrespondera.

För egen del har jag allt mer kommit att fråga mig om de etiska frågorna har en för undanträngd roll i den nuvarande juristutbildningen, men kanske också i advokatutbildningen. Kanske måste de etiska frågorna ännu mer än nu genomsyra hela juristutbildningen och även advokatutbildningen? Kanske räcker inte Advokatsamfundets vägledande regler om god advokatsed och disciplinnämndens avgöranden? Kanske tenderar vi som jurister att förhålla oss till de vägledande reglerna om
god advokatsed, men på något sätt glömma att också våra klienter har ett behov av att få råd som förhåller sig till vad som kan betecknas vara god moral bland andra människor.

Vi lyckas ju utbilda många tekniskt duktiga jurister, men ändå går det med ojämna mellanrum fel. Vi har uppenbarligen jurister som tydligt förhåller sig och kan tillämpa den positiva rätten, det vill säga
gällande lag, rättspraxis etc. men som inte riktigt vet att förhålla sig  till den normativa rätten, sålunda rätten såsom den borde vara baserat på god moral. När det exempelvis gäller Panama-dokumenten är det ju möjligt (i skrivande stund vet vi inte) att ingen aktör har gjort något som strider mot gällande lag, men samtidigt torde det vara uppenbart för  envar att opinionen inte tycker att de som gömt pengar i Panama har handlat moraliskt rätt. Oavsett om det varit lagligt eller inte, kan det  ju hävdas att det är orättfärdigt att välbärgade människor och företag kan undandra stora summor från beskattning, medan gemene person och företag inte har den möjligheten.

För att göra frågan ännu tydligare kan nämnas raslagarna i 1930-talets Tyskland, apartheid-lagarna i Sydafrika eller i modern tid sharia-lagarna i Saudiarabien och Iran, förtrycket i Nordkorea, Putins
skenprocesser m.m. Många advokater, domare, åklagare och andra jurister tillämpade och tillämpar säkert de gällande lagarna korrekt i och för sig, men ändå torde få personer, åtminstone i vår del av världen, hävda att detta också var och är moraliskt rätt.

Min uppfattning är därför att jurister i allmänhet och advokater som rådgivare i synnerhet har ett ansvar att tillse inte bara att det vi föreslår är inom lagens ramar, det är ju självklart, utan också att det
är moraliskt rätt.

För egen del har jag uppfattningen att vi skulle kunna undvika en del  framtida skandaler genom att utrusta oss med något slags allmänt ramverk, som jag i avsaknad av bättre namn kallar en "moralisk kompass". Redan i juristutbildningen skulle detta ramverk genomsyra hela utbildningen i alla dess delar, och diskuteras inom samtliga rättsområden, sålunda inte bara inom allmän rättslära utan även inom exempelvis associationsrätten, allmän förmögenhetsrätt, offentlig rätt etc.

Frågan är dock vad denna moraliska kompass ska innehålla?

Innan jag går vidare i den diskussionen, kan det vara lämpligt att försöka definiera några av de olika begreppen.

När det för det första gäller begreppen "etik" och "moral" upplever jag att dessa båda begrepp ofta sammanblandas.

För egen del, som jag uppfattar det, utgör moralen den praktiska tillämpningen av de föreställningar om vad som är rätt handlande som varierar mellan skilda kulturer och sociala kontexter, medan etiken är
de teoretiska och vetenskapliga studierna av skilda moraluppfattningar. Etiken är alltså vetenskapen (teorin) om moralen.

När det för det andra gäller vilken moral den positiva rätten ska jämföras med menar jag att det är mest ändamålsenligt att jämföra med den moraluppfattning som förfäktas av majoriteten i det land vari lagen gäller. Alltså menar jag att lagen i Sverige ska jämföras och tillämpas i  relation till den moraluppfattning som majoriteten av svenskar har, medan lagen i Indien ska tillämpas av den moraluppfattning som majoriteten av indier har etc. I vissa fall, exempelvis avseende mänskliga rättigheter, kan vi numera förhoppningsvis finna en nästan global majoritet för en moraluppfattning som stämmer med FN:s förklaring  om de mänskliga rättigheterna (även om det finns en mängd regimer som inte respekterar mänskliga rättigheter).

När det för det tredje gäller den positiva rätten, så är de lagar (och rättsfall från domstolar etc.) jag talar om beslutade av parlament som är valda i fria val och rätten tillämpas av fria och oberoende
domstolar och advokater. Lagar som är beslutade av enväldiga diktaturer såsom i Iran, Saudi­arabien, Kina, Nordkorea etc. kan knappast anses (även om det inte kan uteslutas) återspegla folkmajoritetens vilja. Inte  heller lagarna i vissa så kallade demokratier såsom Venezuela, Ryssland, Turkiet m.m. kan troligen fullt ut anses återspegla folkmajoritetens vilja eftersom medierna och institutionerna är i
oerhört hög grad styrda av den styrande regimen.

Med dessa begreppsbe­stämningar gjorda gäller att försöka bestämma vad en moralisk kompass ska innehålla. Precis som kompassen som instrument tror jag att den ska innehålla väldigt få, men väsentliga komponenter. En kompass är enkel att följa och bestämma sin riktning med, och det bör också gälla den moraliska kompassen. Risken finns nämligen att ju fler komponenter den moraliska kompassen har, desto lättare är det att gå vilse.

Förslagsvis skulle den moraliska kompassen bestå av i huvudsak tre komponenter.

För det första bör moralen vara styrd av förnuftet och fristående från all religion. Som exempelvis tillämpandet av sharia-lagarna visar, kan nämligen en religiös övertygelse leda väldigt fel.

För det andra menar jag att den moraliska kompassen bör innehålla ett  stort mått av empati, och då inte bara för de människor jag kan se, utan också för värnlösa människor på andra sidan jorden, exempelvis barnarbetare i Asien, men till och med för kommande generationer.

För det tredje måste mitt agerande vara styrt av att det är långsiktigt hållbart, ur mänsklig synpunkt men också med beaktande av de  långsiktiga konsekvenserna av ny teknik (exempelvis
övervakningsmöjligheter av människor), miljöfrågor m.m.

Detta innebär inte att företag och privatpersoner inte ska kunna göra  goda affärer. Tvärtom. Verkligt goda affärer skapar långsiktigt välstånd för alla. Däremot innebär förhoppningsvis en moralisk kompass
att de företag och privatpersoner som får råd hos advokater eller andra jurister, i möjligaste mån undviker att hamna i onåd hos allmänhet, kunder och leverantörer.

Om alla svåra överväganden skulle passera en sådan moralisk kompass, är det min övertygelse att de flesta stora felsteg skulle kunna undvikas. Om dessutom juristutbildningen på ett mer genomgripande sätt än i dag skulle diskutera dessa frågor inom alla rättsområden, tror jag att framtidens jurister skulle vara ännu bättre rustade för de utmaningar de oundvikligen kommer att ställas inför.

Michael Pålsson
Advokat