KRIMINALPOLITIK SOM UNIVERSALPOLITIK

03.11.2021

Den gångna helgen var det som bekant Moderat partistämma. Partistyrelsen fick igenom en mängd förslag såsom att göra det straffbart att tillhöra ett kriminellt gäng, visitationszoner, tillåta hemlig så kallad "preventiv" avlyssning utan konkret brottsmisstanke, anonyma vittnen, tiggeriförbud, enormt utökad
kameraövervakning, eventuellt sänkt straffmyndighetsålder till 13 år, och att införa dubbla straff för brott relaterade till gänguppgörelser.

Ord och uttryck som uppenbarligen inte var lika ofta förekommande är "rättsstat, rätten till en rättvis rättegång, barnkonventionen, förebyggande arbete och oskuldspresumtion" (den princip som innebär att den som är misstänkt för ett brott ska betraktas som oskyldig till dess att motsatsen har bevisats).

Gängkriminaliteten och de ständiga skjutningarna av unga människor är helt uppenbart ett problem som vi som samhälle måste komma till rätta med. Frågan är emellertid om vi i vår strävan att komma till rätta med kriminaliteten istället är på väg att skapa en polisstat som få vill leva i. Vi ger polisen och därmed staten verktyg som vi aldrig kommer att kunna vrida ur dess händer. Till och med den store
efterträdaren i Nordkorea tittar troligen avundsjukt på hur de svenska
medborgarna likt ett folk med självskadebeteende avskaffar grundläggande
rättigheter för sig själva.

Hade någon politiker så sent somför tio år sedan föreslagit anonyma vittnen eller avlyssning av icke misstänkta personer tror jag att det skulle ha varit lika med politiskt självmord. Idag är dessa och liknande repressiva förslag vardagsmat medan rättsstatliga principer skulle behöva livsuppehållande åtgärder för att ens ha en chans att överleva det nuvarande politiska debattklimatet.

Det är uppenbart att debattens tongångar blir allt högre och känslorna allt hetare i takt med antalet skjutningar och sprängningar. I ett sådant uppskruvat politiskt och medialt tonläge är det heller inte konstigt att människors oro ökar. Att sedan mycket
annan brottslighet minskar är det tydligen inte lika viktigt att tala om.

Men oavsett vilket är det slående att många politiker tycks tro att kriminaliteten uppstår ur ett vakuum och att detta ensidigt kan åtgärdas genom repression och aldrig genom prevention. Det är som att en repressiv kriminalpolitik är ett universalmedel mot brott.

Problemet är emellertid enligt mitt synsätt att hög kriminalitet hänger ihop med samhället i övrigt. Det finns dessutom få belägg för att högre straff ger ett bättre samhälle. Det torde väl räcka med att hänvisa till Kina, Iran eller för den delen USA för att motbevisa ett sådant påstående.

Kriminalpolitiken hänger nämligen ihop med det övriga samhället och kan inte isoleras från frågor om bland annat barnomsorg, skola, socialtjänst och arbetsmarknad. Som jag ser det ska kriminalpolitiken, utan att underminera rättsstatliga principer, syfta till att förhindra att brott begås, ge medborgarna trygghet, återanpassa förövarna och ge upprättelse till brottsoffren. Det allra viktigaste i denna ekvation är därför rimligen att förhindra att brott begås, inte att efteråt låsa in människor.

De förövare som nu skjuter och spränger tillhör tragiskt nog möjligen en till vissa delar förlorad generation. Men att som nästan enda metod låsa in människor, straffa människor allt hårdare och längre ner i åldrarna och att låsa in oss alla i ett kameraövervakat och avlyssnat fängelse kan inte vara rätt metod att försöka skapa ett tryggt men ändå fritt samhälle.

Att stoppa nyrekryteringen av unga till kriminalitet är däremot avgörande. För detta krävs att åtgärder sätts in tidigt, att också mindre allvarlig brottslighet utreds och att polis, åklagare och domstolar förstärks så att lagföring kan ske, att samarbetet mellan sociala myndigheter och polis blir bättre och att också skolan och sociala myndigheter får erforderliga resurser.

Kriminalitet uppstår inte ur ett vakuum. Därför måste kriminalpolitiken innefatta insatser inriktade på de levnadsomständigheter som många brottslingar kommer ifrån. Högre straff löser inte socialt betingade problem. Kriminalitet är ett symptom på ett problem i samhället som måste åtgärdas. Därför kan kriminalpolitik aldrig bli
universalpolitik.