KLIMATET OCH RÄTTVISAN

"-Och även om IPCC skulle ha rätt i grunden att jorden skulle gå upp ett par grader så är det inte säkert... ingen har, tycker jag, kunnat svara på om det skulle var så hemskt dåligt." Så tycker Josef Fransson (SD). Han är riksdagsledamot i näringsutskottet och en del av den politiska
eliten.

En struts får anses ha mer mod och framförhållning än Josef Fransson och hans partikamrater, som dessutom oftast får stöd av Moderaternas egen version av Bill och Bull, riksdagsledamöterna Jan Ericson och Lars Beckman. KD;s Sara Skyttedal tar rollen som elaka Måns. Också M-Ericson, M-Beckman och KD-Skyttedal är en del av den svenska politiska eliten.

"Det är synd om människorna", skrev August Strindberg i pjäsen Ett drömspel. Med en sådan elit visste August nog inte hur rätt han hade om de framtida människorna.

I klimatfrågan tycks det finnas två huvudsakliga läger av människor. Dels de som likt Greta Thunberg tror på vetenskapen i form av bland annat majoriteten av världens klimatforskare inkluderat FN;s klimatpanel (Intergovernmental Panel on Climate Change, förkortat IPCC), dels de som inte tror att det finns någon klimatkris alls utan påstår att klimatförändringarna endast är "väder", en kinesisk konspiration, inbillning eller alarmism.

SD-Fransson med ovannämnda gäng från M och KD synes rimligen vara av den senare sorten. Blinda för vetenskap, okänsliga för andras lidande och möjligen obefintliga framtid.

Om det händelsevis finns någon ur den andra gruppen som kommit så här långt i texten, tror jag vederbörande kan sluta nu. Detta är ingen krönika om klimatkrisens vara eller inte vara. Jag lyssnar på vetenskapen och är därför lika övertygad om klimatkrisen som att jorden är rund.

Istället är frågan vad vi ska göra med själva kunskapen om att klimatkrisen existerar.

Här är det min personliga erfarenhet att vi kan dela in människor i tre huvudsakliga läger. Dels har vi de som är beredda att ta fullt personligt ansvar och minimera sina utsläpp och kanske till och med avstå att skaffa egna barn för att inte bidra till mer utsläpp samt att aktivera sig i form av exempelvis Skolstrejk för klimatet och liknande grupper, dels de som är beredda att göra lite (äta mer vegetariskt, dra ner på flygandet, dra ned på klädinköpen, cykla och åka kollektivt m.m.) men ändå inte fullt ut ta sitt personliga ansvar, dels de som inte anser att de kan göra något alls åt klimatkrisen personligen och därför fortsätter att leva som vanligt och hoppas att tekniken på något mirakulöst sätt ska rädda den nuvarande livsstilen inkluderat vår egen civilisation.

Jag erkänner att jag personligen tillhör den andra gruppen. Jag har inte flugit privat på flera år och endast undantagsvis i tjänsten, jag har dragit ned rejält på köttätandet och åker kollektivt till jobbet med mera.

Samtidigt inser jag att jag hade kunnat göra så oändligt mycket mer. Ändå fortsätter jag att leva bekvämt fast att jag periodvis får ont i magen när jag tänker på vilken jord vi ska lämna efter oss.

Fast att jag läser hur haven har blivit surare sedan industrialiseringen började, hur korallreven dör, hur Grönlands och Antarktis hela ekosystem håller på att kollapsa, hur glaciärerna i hela världen krymper,
hur de smältande glaciärerna ökar risken för en kraftig havsnivåökning, hur väderrelaterade
katastrofer har ökat - ändå har jag bara i begränsad omfattning ändrat min livsstil.

I Sverige har vi en grundlag (Regeringsformen) som vackert stadgar att "Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet" och att "Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för
nuvarande och kommande generationer."

Jag kan bara konstatera att de flesta av oss inte lever upp till dessa ord. Än mindre våra politiker. Var ligger rättvisan i det?

Hur många av oss kan med klimatkrisen i minne med gott samvete se sina barn och barnbarn i ögonen och säga att vi behandlat dem rättvist och med respekt för deras liv och värdighet? Inte jag.

Hur rättvist är det att nuvarande generationer ser till att vår planet löper stor risk att över huvud taget inte vara beboelig inom 100 år? Är det rättvist och moraliskt rätt? Har vi som lever nu en större rätt till ett bra liv än de som håller på att växa upp? De som ännu inte är födda?

Och det är inte det att vi inte skulle kunna göra mer. Det skulle vi. Enligt en artikel i DN (2020-10-15, "Pandemin visar att världen har råd med Parisavtalet") hade världen i slutet av augusti satsat sammanlagt 12,2 tusen miljarder dollar i krisstöd till följd av corona-pandemin. DN hänvisar till
beräkningar av Marina Andrijevic och en artikel i den vetenskapliga tidskriften Science.

De årliga energiinvesteringar som behövs för att nå FN;s mest ambitiösa mål -att den globala uppvärmningen jämfört med förindustriell tid inte ska överskrida 1,5 grad - är enligt forskarna bara tio procent av de totala stimulanspaketen för pandemin. 10 procent.

På ett sätt är det deprimerande att tänka sig att det - relativt sätt - skulle krävas så lite för att vi skulle klara klimatmålen men att vi ändå inte gör det. Jag väljer dock att se det positivt. Vi kan om vi
vill och våra politiker inte väntar för länge.

Men å andra sidan kräver det att vi röstar fram politiker som inte förnekar problemen. För det som verkligen är deprimerande är att det finns politiker likt SD-Fransson, M-Ericson, M-Beckman och KD-Skyttedal och att det finns människor som vill rösta på dem. Vetenskapsförnekande strutsar som är
beredda att köra våra barn och barnbarn in i en dystopisk framtid.

Var ligger rättvisan i det? Vari finns den storslagna moraliska planen över att nuvarande generationer ska ha det bättre än de kommande?

Michael Pålsson

Advokat