KLIMATAKTIVISTERNA OCH DEMOKRATIN

En, om uttrycket tillåts, allt mer brännande fråga är den om fredliga klimataktivister har något berättigande i en liberal och öppen demokrati eller om de, med statsministerns ord, ska betraktas som "totalitära krafter"?

Som uppväxt i en företagarfamilj har jag i hela mitt liv varit på den borgliga sidan rörande nej till löntagarfonder, ja till NATO, nej till höga inkomstskatter, nej till en överdimensionerad offentlig sektor med mera. När det gäller klimatfrågan har jag emellertid numera kommit till den dystra slutsatsen att det för mig inte finns något alternativ över huvud taget hos något politiskt parti.

I en tid då klimatminister Romina Pourmokhtari och statsminister Ulf Kristersson framhärdar i sitt allt mer osköna försvar av en klimatpolitik vars främsta syfte är att inte reta upp SD, har en för mig berättigad fråga istället kommit att bli om fredliga protester i form av civil olydnad är människors enda val för att påverka bristen på en framåtlutad klimatpolitik.

För att kunna besvara frågan är det enligt min mening nödvändigt att dels se på frågans viktighetsgrad, dels undersöka vilka alternativ som finns.

Få, utom de mest ihärdiga vetenskapsförnekarna, har kunnat undvika de allt mer desperata ropen från klimatexperter om en galopperande klimatkris. Bland annat FN:s klimatpanel, IPCC, har rapporterat om att hittills vidtagna åtgärder är helt otillräckliga när det gäller att försöka bromsa den globala uppvärmningen. Detta riskerar att sätta våra barn och kommande generationer i en nästan obeboelig värld. Var och en som bryr sig om våra barn, barnbarn och kommande generationer blir därför rimligtvis påverkade av dessa rapporter. Inställningen till klimatkrisen är följaktligen av moralisk karaktär, det vill säga en fråga om att bry sig om människorna efter oss. Eller inte bry sig. Klimatkrisens viktighetsgrad är alltså mänskligt att döma väldigt hög och kan knappast nonchaleras.

Det finns givetvis en liten möjlighet att experterna har fel. Vetenskapen rör sig framåt och nya rön kommer hela tiden. Men i valet mellan å ena sidan populistiska gaphalsar och å den andra vetenskapen, brukar det vara klokast att lyssna på expertisen. Precis som de flesta av oss gjorde under covid-19.

Så vilka alternativ har då klimataktivisterna?

Det alternativ som oftast framförs är att aktivister, istället för att till exempel delta i Rebellmammornas demonstrationer, borde engagera sig politiskt. Detta argument kan i en liberal demokrati som vår tyckas som alldeles självklart. Och är det oftast också. Problemet är bara att klimatkrisen är akut och att våra politiska partier hellre bråkar om symbolfrågor som vindkraft och kärnkraft, snarare än att gemensamt lösa problemet. Att aktivera sig i ett politiskt parti och sakta påverka politikerna att agera på den pågående klimatkrisen vore som att försöka undkomma en skogsbrand genom att rida på en sengångare. Det skulle helt enkelt ta för lång tid.

Ett annat alternativ som prövats bland annat i Nederländerna och Norge, och som nu prövas i Sverige inom ramen för den så kallade Aurora-rättegången, är att stämma staten i syfte att tvinga den att reagera. Såväl Europakonventionen som Regeringsformen kan användas som argument mot att staten inte tillvaratar olika aspekter av medborgarnas mänskliga rättigheter. Problemet är att dessa rättegångar dels riskerar ta lång tid, dels att det kostar mycket pengar att driva en process mot rika staten, dels att utgången av en sådan rättegång – vilket exempelvis hände i Norge – riskerar att bli negativ ur aktivisternas synvinkel.

Kvar finns enligt min mening därför fredlig, civil olydnad i syfte att snabbt försöka påverka opinionen. Civil olydnad har bevisligen genom historien i många fall varit framgångsrik. Till skillnad från statsministern är jag nämligen av uppfattningen att fredlig, civil olydnad i själva verket är något som ska bejakas i en liberal och öppen demokrati som Sveriges. Totalitära länder fängslar eller avrättar sina aktivister.

Som advokat kan jag inte bli aktivist eftersom det strider mot min yrkesroll. Det som kvarstår för mig personligen är därför att, pro bono, hjälpa till med försvaret av enstaka klimataktivister. I valet mellan dessa människor, drivna av moralisk övertygelse för framtida generationer, och våra politikers populistiska käbblande i frågan, vet i vart fall jag på vilken sida i historien jag vill stå.