KAN STRAFFEN NÅGONSIN BLIR TILLRÄCKLIGT HÅRDA, RÄTTSSÄKERHETEN TILLRÄCKLIGT URHOLKAD OCH DEN PERSONLIGA INTEGRITETEN NOG MINIMAL?

21.09.2021

Regeringen ska utreda frågan om hemliga tvångsmedel i preventivt syfte och så fort den folkilskne moderaten Forssell får ordet kan han inte få nog av anonyma vittnen, hemlig avlyssning och hårdare straff. Frågan varje rimligt sansad person måste ställa sig är om det över huvud taget finns en bortre gräns för hur hårt straffade och övervakade vi kan bli för att dagens politiker ska bli nöjda?

Vi lever i en märklig tid. Trots att medellivslängden aldrig varit högre och trots att brottsligheten, frånsett de senaste årens gängskjutningar, i andra avseenden är låg ur ett historiskt perspektiv, är det som vi har blivit helt besatta av rädsla för att bli utsatta för brott och att straffa de skyldiga. Vi har blivit så uppslukade av vår avsky och rädsla för brott att vi beredvilligt låter staten få kontroll över oss på ett sätt som Stasi i gamla Östtyskland skulle avundas.

Vi har redan kameraövervakning på allt fler allmänna platser. Polishelikoptrar som allt oftare hovrar ovanför våra städer. Polisens drönare som övervakar oss och nu snart hemligt avlyssnande av oskyldiga och icke misstänkta personer. Och ändå ropas på än mer i form av än högre straff, anonyma vittnen och till och med att vägra ta emot svenska medborgare, barn, vars enda brott består i att de är födda i fel familj. Arvsynden har åter gjort entré.

Argumentet för att vi ska acceptera inskränkningar i den personliga sfären är att vi måste komma åt den grova och påstått organiserade brottsligheten. Och absolut måste vi göra vårt bästa för att komma åt den grova brottsligheten. Men varför ska vi göra det på bekostnad av vår egen frihet?

Det heter ofta att den som är oskyldig och inte har något att dölja, heller inte har något emot att bli övervakad. Jag håller inte med.

För det första bygger resonemanget på en omvänd bevisbörda. Istället för oskuldspresumtionen, det vill säga att alla ska betraktas som oskyldiga intill dess att motsatsen bevisats, bygger den allt större övervakningen på motsatt presumtion. Om du inte vill visa upp hela ditt privatliv likt en dokusåpa, då har du per automatik något att dölja.

För det andra begränsas det fria meningsutbytet i samhället. Hur ska jag kunna lita på att det jag sagt i förtroende till någon annan inte blir allmänt känt? Jag menar istället att människor måste kunna lita på att staten inte övervakar dem i hemlighet annat än i väldigt få situationer som rör konkreta fall av mycket allvarlig brottslighet.

För det tredje är det mer än lovligt naivt att tro att ett sådant system inte kan missbrukas av våra myndigheter som poliser, åklagare och andra. Jag har stort förtroende för polisen och våra åklagare, men det hindrar inte att det också i dessa organisationer finns mindre lämpade personer som kan missbruka sin makt. Ingen organisation är fläckfri. Inte heller polisen. Inte heller åklagarmyndigheten.

För det femte utgår resonemanget om den oinskränkta övervakningen rimligen också från att den regim som styr alltid kommer att följa lagen och inte missbruka möjligheterna till övervakning exempelvis för att tysta regimkritiker. Det räcker att läsa en stund om utvecklingen i Polen och Ungern och lyssna på Åkesson och hans hejdukar för att inse att inte heller vi i Sverige är immuna mot totalitära krafter.

Övervakning innebär alltid ett integritetsintrång. Det är därför viktigt att den personliga sfären skyddas, eftersom den personliga integriteten utgör ett villkor för att människor ska kunna utöva sina demokratiska rättigheter. Ett samhälle där alla och envar kan övervakas utan misstanke för allvarlig brottslighet kommer på sikt att förlora den fria åsiktsbildningen och därmed demokratin.

Det är bättre att inte få det man begär, än att få det man inte begär.