HUR FRIHETEN DÖR I KINESISKA SJUKAN

Desperata tider kräver desperata åtgärder. Många, även bland dem som annars menar att staten lägger sig i för mycket, ropar nu på starka ledare som kan ge miljardstöd till företag och enskilda, ge oss mer sjukvård, läkemedel och skyddsutrustning och helst peka med hela handen och med stadig röst ange ett exakt datum för när corona-pandemin är borta så att vi kan återgå till det normala.

Att rädda liv från corona-döden kräver att vi måste göra uppoffringar som innebär inskränkningar i vår frihet. Vi i Sverige har därför mer eller mindre frivilligt accepterat begränsad mötesfrihet och att avstå fritidsresor över helger och semestrar. Vi har slutat besöka gamla föräldrar och släktingar. Restaurangbesöken är glesa och många arbetar hemifrån.

Allt detta gör vi i syfte att rädda människoliv. Säkert är många dessutom beredda att göra ännu större uppoffringar. Frågan är om det för vissa människor ens finns någon bortre gräns för vad vi bör acceptera för att rädda människor från corona-döden?

Men ännu viktigare, enligt min uppfattning, är att ställa frågan vad som blir de kvardröjande biverkningarna av vår i viss mån frivilligt uppoffrade frihet.

Om jag bara tänker på mina föräldrar, min svärmor, vänner och bekanta som har underliggande sjukdomar, då är jag för egen del beredd att vidta ännu mer drastiska åtgärder än för närvarande. Problemet är emellertid att om jag bara tänker på mina egna känslor och rädslor för att något ska hända någon som är nära mig, då är det svårt att fatta rationella beslut. I detta är jag sannolikt inte unik. De flesta av oss har betydligt lättare att tänka nyktert och objektivt på olika fenomen om dessa inte berör oss personligen.

Därför måste vi alla emellanåt zooma ut och försöka sätta oss i andra människors situation. Kanske de som blir av med sitt arbete för att de blir arbetslösa på grund av att samhället stängs ned. Unga som kanske inte kommer in på arbetsmarknaden. Företagare som ser sina livsverk gå omkull, eller barn som far illa eftersom deras föräldrars ekonomi går i kras.

Men vi måste dessutom ställa oss frågan hur samhället riskerar se ut efter det att corona-pandemin förhoppningsvis ebbat ut. Vilket samhälle finns då att leva i för de människor som är kvar? Är Sverige fortfarande ett demokratiskt land med yttrandefrihet eller hur ska det bli?

Människor har alltid dött av ålderdom och allmän skröplighet när sjukdomar slagit till, och så kommer det att förbli även under översiktlig framtid oavsett vilka skyddsåtgärder vi tar till. Så hur långt är vi beredda att gå för att skydda de svaga mot corona-viruset? Är vi beredda att offra vår egen och framtida generationers frihet? Är det i så fall värt priset?

I medierna har det nyligen (bland annat SvT 2020-03-28) rapporterats om hur flera länder har börjat spåra människors mobiltelefoner för att följa coronavirusets utbrott. Också den svenska regeringen öppnar upp för att spåra människors mobiltelefoner i syfte att begränsa den rådande pandemin. Anders Ygeman (S) påstås ha sagt att spårning av mobiltelefoner "kan vara ett viktigt verktyg för att begränsa smittans utbredning"

Problemet är emellertid att när de styrande ges möjlighet att under förevändning av en kris införa begränsningar i människors frihet så tenderar dessa begränsningar att stanna kvar långt efter det att krisen är över. De styrande vänjer sig vid de nya möjligheterna att styra människor och är därför obenägna att släppa sina nya maktmedel. Dessutom kanske de flesta människor även efter krisen inte omedelbart känner att deras frihet minskat, och reagerar därför inte. En desperat åtgärd som från början infördes i ett nödläge, blir efter att nödläget tagit slut det nya normala om inte åtgärderna redan från början har tidsbegränsats. Det är till exempel svårt att tänka sig att Viktor Orbán självmant ska släppa den diktatur han nyss infört med hänvisning till corona-pandemin, efter det att pandemin är över.

Men det är också möjligt att de nya övervakningsmöjligheterna, efter det att krisen är slut, aldrig tas bort av ren obetänksamhet tills en dag en ny ledare med auktoritära drag får för sig att utnyttja övervakningsreglerna.

Att ge de styrande en infrastruktur för att lätt kunna bevaka sina medborgare, såsom spårning av människors mobiltelefoner, skulle ge den offentliga makten alarmerande stora möjligheter att övervaka sina medborgare. Redan en sådan enkel åtgärd som mobilspårning skulle innebära att människor lätt frånhänds sina möjligheter att tillsammans demonstrera mot de styrande eftersom de styrande omedelbart skulle veta att många människor samlas på en plats och därför kunna förhindra demonstrationer.

Och vad händer när de styrande kan avlyssna den enskildes datatrafik från dennes smartphone? Säg till exempel att jag i mitt vardagsrum sitter och retar upp mig på statsministerns tal och att hälsoappen i min telefon då känner att min puls går upp och att facebook vidarebefordrar mina samtal till staten - blir jag då stämplad som potentiell terrorist eller i vart fall bångstyrigt oppositionell och blir därför satt under särskild bevakning? Blir jag internerad?

I Kina begär regimen av sina medborgare att de ska installera så kallade sociala appar, men också hälsoappar där de ska ange sin hälsostatus. Är det någon som tror att dessa övervakningsmedel kommer att försvinna efter corona-pandemin? Knappast. Den kinesiska sjukan är här för att stanna. Det viktiga nu är att vi inte låter samma sak smitta oss här.

Jag litar på vår nuvarande regim. Men vad händer när vi får en statsminister som anser diktatorn Viktor Orbán vara en förebild och att kritiken mot Ungern är överdriven? Eller när vi får en statsminister med rötterna i ett parti som så sent som för några år sedan kallade sig kommunister?

Desperata tider kräver desperata åtgärder. Men de desperata åtgärderna måste vara tydligt avgränsade i tid och rum och obönhörligen avvecklas omedelbart efter det att corona-pandemin är över. I annat fall riskerar vi att kroniskt smittas av den kinesiska sjukan. Det totalitära helvetet, ofrihetens svarta hål och det civiliserade, framtidstroende och uppfinningsrika samhällets död.

I Kina kan man köpa ny teknik och analysera, men inte i verklig mening innovera. I Kina kan man överleva, men utan frihet kan en människa inte i verklig mening leva.

Låt inte samma sak hända här.

Michael Pålsson

Advokat

Denna krönika publicerades i Para§raf den 9 april 2020.