FRIHET ELLER FÖRTRYCK – DET ÄR FRÅGAN?

Den 17 november meddelade Förvaltningsrätten i Malmö dom i de massmedialt uppmärksammade frågorna om slöjförbud i de båda skånska småstäderna Skurup respektive Staffanstorp. Domstolen upphävde de så kallade slöjförbuden i båda kommunerna. Företrädare för såväl Skurup som Staffanstorp har emellertid sagt att domarna ska överklagas. Politiker i andra kommuner, exempelvis Vellinge söder om Malmö, ligger dessutom i startgroparna för liknande slöjförbud.

Många på vänsterkanten men också liberaler tog emot domen med glädje, kanske till och med skadeglädje, gentemot moderater och sverigedemokrater. På högerkanten var reaktionen naturligtvis den motsatta, det vill säga besvikelse.

För egen del är känslorna vare sig det ena eller andra, utan snarare en anledning att försöka hitta en egen inställning i frågan. Få debattörer tycks nämligen problematisera frågan om slöjförbud, utan är antingen för eller emot utan egen analys enligt sedvanlig polarisering.

Det ska påpekas att de båda kommunernas agerande inte var helt lika. Kommunfullmäktige i Skurup beslutade att huvudduk, niqab, burka och andra klädesplagg med syfte att dölja elever och personal inte skulle vara tillåtet i kommunens för- och grundskolor. Beslutet av kommunstyrelsen i Staffanstorp var till sin form utformat som en policy att inte acceptera könsuppdelade tider i kommunens badhus, könsuppdelad undervisning eller huvudduk på barn i förskola och grundskola upp till sjätte klass.

Domskälen förtäljer inte om de båda kommunernas agerande var ett resultat av verkliga problem, eller om det var ett illa dolt politiskt ställningstagande gentemot muslimer i allmänhet. För denna diskussion har det emellertid ingen betydelse vad som var skälet för kommunerna att agera som de gjorde. Frågan är istället om ett slöjförbud kan vara bra eller om allting som föreslås av sverigedemokrater och skånska moderater per definition måste vara dåligt? Det ska nämligen påpekas, vilket Förvaltningsrätten också gör (mål 113-20 angående Skurup), att rätten endast har att avgöra det lagliga i besluten. Inte det lämpliga.

För de flesta jurister kom domsluten troligen inte som en överraskning. Religionsfriheten är skyddad på flera ställen i svensk grundlag. I Regeringsformen 2 kap 1 § anges att var och en gentemot det allmänna är tillförsäkrad religionsfrihet. I Europakonventionen anges att var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet, inkluderat rätten att byta religion eller tro.

Friheten att utöva sin tro får endast inskränkas med stöd av lag eller om det behövs med hänsyn till den allmänna säkerheten, till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra människors fri- och rättigheter. Rättigheterna ska dessutom säkerställas utan diskriminering på
grund av särskild tro, ras, hudfärg, språk eller religion. Diskriminering är förbjuden.

Även Europeiska Unionens stadga ger medborgarna rätt till bland annat religionsfrihet.

Det krävs alltså mycket för att inskränka religionsfriheten, och framför allt krävs att beslutet har fattats med stöd av lag och att det inte inskränker viss religion i jämförelse med annan.

De rättsfall som hänvisas till från andra länder, såsom Frankrike, där slöjförbud tolererats, har till skillnad från i Skurup och Staffanstorp beslutats med stöd av lag och har varit mer generella gentemot
alla religiösa symboler. Eftersom besluten i Staffanstorp och Skurup uppenbart var riktade mot just muslimer, och eftersom de dessutom inte hade stöd i lag, var det enligt min bedömning ganska självklart att domstolen skulle upphäva slöjförbuden. Om inte annat går det därför att ifrågasätta användningen av skattepengar på att driva meningslösa rättsprocesser, särskilt som frågan om
slöja knappast torde vara något större praktisk problem i någon av kommunerna. Vill man driva frågan om slöjförbud borde detta rimligen ske politiskt och inte genom dyra rättsprocesser där skattebetalarna står för notan.

Men bara för att lagen säger en sak, behöver det inte alltid betyda det lagen säger är rätt. Det är detta slöjdebatten borde handla om. Inte om det med nuvarande lagstiftning är lagligt eller inte att förbjuda slöja i skolan.

De som är emot slöjförbud brukar framförallt framhålla att ett slöjförbud inskränker religionsfriheten eller att bara för att vi ogillar en viss företeelse så kan vi inte förbjuda den. En allmänt och grundläggande liberal hållning är nämligen att det som inte skadar någon annan eller inkräktar på någon annans frihet, heller inte ska få förbjudas. Eftersom utomstående inte drabbas av att andra människor bär slöja, kan slöja, niqab, burka lika lite som andra klädesplagg därför förbjudas. Ibland hävdas till och med att ett slöjförbud skulle vara ett tecken på just sådan patriarkal klåfingrighet där män lägger sig i hur kvinnor klär sig, som slöjförbudet säger sig vilja kämpa emot.

De som å andra sidan är för ett slöjförbud, utan att lida av grav islamofobi, brukar istället anföra att slöjan, burkan och niqaben bidrar till fysisk och social segregering mellan könen. Att de för tjejer och kvinnor täckande klädesplaggen tillsammans med bland annat barn-och tvångsäktenskap och
könsstympning fungerar som en kontrollmekanism där hederskulturens oskulds- och
kyskhetsideal står i centrum. Detta för att garantera den respekt och heder som män anser sig har rätt till. Dessa förbudsförespråkare menar att de vill skydda flickorna och barnen som tvingas bära de heltäckande klädesplaggen från kontroll, förtryck och skambeläggande och manlig underordning. Istället bör vi stå upp för flickornas rätt att leva ett fritt liv. Skolan ska vara en plats där jämställdhet som grundläggande demokratiskt värde ska både förmedlas och gestaltas. Då kan vi inte låta dessa flickor könsdiskrimineras där. De måste åtminstone få vara fria och jämställda när de är i skolan.

Den som vill ha mer ammunition i frågan för slöjförbud kan gå in på hemsidan för organisationen GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime), https://gapf.se/om-oss/  

Det ska förtydligas att vare sig GAPF eller de flesta andra slöjmotståndare har något emot islam som tro i och för sig, eller myndiga kvinnors rätt att bära vilka kläder de vill.

Som nämndes inledningsvis, bedömer jag det som nästan omöjligt för Skurup och Staffanstorp att få igenom ett slöjförbud med nu gällande lagstiftning. Däremot håller jag det alls inte för otänkbart att ett
allmänt förbud mot religiösa symboler, eller ett allmänt förbud mot heltäckande huvudbonader skulle kunna genomföras i lag, exempelvis Skollagen. Skulle detta ske, är det fullt möjligt i vart fall i teorin att införa ett förbud mot religiösa symboler i skolan. Men skulle ett sådant förbud vara lämpligt och rätt?

Jag ska ingalunda påstå att min åsikt i frågan är som huggen i sten. Får jag tillräckligt bra motargument håller jag det inte för otänkbart att jag skulle kunna ändra mig. Min åsikt i frågan är troligen också färgad av att jag sedan barnsben är övertygad ateist och socialliberal, och därför menar att det allra viktigaste är att alla människor i möjligaste mån har så lika förutsättningar i starten som möjligt. Våra gener kan vi inte göra något åt, men däremot uppväxtförhållandena. Därför bör alla, tjejer och killar, ha rätt till likvärdig skola, frihet från religiöst eller annat åsiktstvång. Ingen föds till vare sig ateist, jude, kristen eller muslim. Vi är alla bara bebisar i början. Barn formas av sina föräldrar och sin omgivning, men bör åtminstone i skolan kunna tänka fritt. Skolan är en del av ett samhälles infrastruktur och
bör därför vara lika för alla.

Om du sedan växer upp och i vuxen ålder blir ortodox jude, kristen eller muslim har jag inget att invända. Ha vilka kläder du vill och följ dina föräldrars önskan om giftermål. Men i så fall är det den enskilda, vuxna och myndiga människan som ska göra valet, vare sig föräldrar eller skola.

Därför är även jag för ett förbud mot slöja, niqab och burka i för- och grundskola. Inte för att jag lider av islamofobi, utan för att jag tror på den fria människan. På barnen.

Michael Pålsson

Advokat