EN BRUN TRÅD FRÅN BUDAPEST TILL STOCKHOLM

Ett av de hetaste politiska uttrycken som för närvarande används är det att alla måste kunna tala med alla. Särskilt Centern. Men tydligen behöver inte M tala med S och vice versa fast att deras kriminal- och invandringspolitik hänger ihop som ler och långhalm. Båda partierna är dessutom lika ointresserade av klimatkrisen, så här borde finnas stora möjligheter till realpolitik.

Istället har M, KD och L bundit sig vid SD, som i sin tur kräver att få rejält inflytande för sin politik, medan S bundit sig vid C och Mp, men fortfarande inte kan samverka med V på grund av C som vare sig talar med V eller SD. Det är sannerligen inte konstigt att många skakar på huvudet åt den politiska bokstavsröran. Kan våra politiker verkligen inte bättre än så här?

De senaste åren har onekligen inneburit en politisk berg- och dalbana i både opinion och realpolitik. Inför valet 2018 lovade Ulf Kristersson att inte samarbeta, samtala, samverka eller samregera med SD. Löftet kunde tyckas naturligt eftersom M fram till dess utvecklats till ett visserligen konservativt men ändå liberalt parti, medan SD är uttalat illiberalt. Sålunda var partierna på den tiden i många avseenden varandras motsatser.

Därefter har Ulf Kristersson som bekant tagit tillbaka sitt löfte och tycker numera att SD förändrats och blivit seriösa i sin politik. Vän av ordning frågar sig dock exakt vad som blivit seriöst? Och hur är det möjligt att samverka och kanske samregera med ett parti som i flera avseenden är direkt i strid med Kristerssons eget? Är det kanske i själva verket så att Kristersson, fortfarande bitter över att han en gång förlorade en ledarstrid mot Reinfeldt i ungdomsförbundet, nu till varje pris vill ha personlig revansch och visa att också han kan bli statsminister? Eller är det så att det istället
är M som förändrat sin politik?

Jag håller med om att alla partier måste kunna tala med varandra, även SD. Dock finner jag det anmärkningsvärt att påstå att SD på något avgörande sätt skulle ha förändrats förutom att de under intryck av marknadsskolans lobbyister numera är för marknadsskolan och obegränsade vinstuttag i välfärden och att de under den opinionsmässiga galgen inte längre kräver inskränkt aborträtt eller utträde ur EU.

Samtidigt är det svårt för mig att bortse från den tydligt bruna linjen från Putins Ryssland, till Orbáns Ungern via Warszawa i Polen vidare till Skurup, Staffanstorp, Svalöv, Hörby, Sölvesborg och hela vägen till Stockholm.

Att Ungern genomdrivit en lag som gör det olagligt att sprida viss information om homosexualitet och att liknande lagar finns i Ryssland hänger självklart ihop med att SD-styrda kommuner halar Pride-flaggorna. Sambandet är för mig uppenbart. Att Ungern kör ut universitet som stöttas av den judiska affärsmannen George Soros hör givetvis ihop med att Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt skrattar åt förnedrande skämt om judar. Att politikerna i Ungern, Polen och Ryssland helt styr dessa länders public service och övriga media hänger ihop med att SD vill inskränka svensk public service och att SD;s Linus Bylund vill kunna ha rätten att straffa olydiga journalister. Ungerns, Polens och Rysslands inskränkningar av rättsstaten hänger ihop med att SD vill förstatliga delar av Sveriges Advokatsamfund. Att Åkesson gick från M till SD när partiet fortfarande vad rykande brunt, talar dessutom sitt tydliga språk.

Jag kan förstå att Kristersson vill bli statsminister och att M vill regera landet. Det är det som politiskt arbete går ut på. Jag kan dock inte förstå varför han envisas med att endast kunna tala med det som borde vara en motståndare på ena sidan (Åkesson) men inte kunna tala med det parti som för 100 år sedan var med om att driva igenom demokratin, Socialdemokratin.

Tydligen ska man i det politiska landskapet numera kunna tala med alla partier, men ändå inte med vissa? Den politiska logiken är lika klar som oceanernas djup under en
novemberstorm.