DÖDEN GÅR ALLTID VID VÅR SIDA

Under de senaste tolv månaderna har minst två fall av så kallad dödshjälp uppmärksammats i media. Under sommaren2019 väcktes åtal mot en man vid Ångermanlands tingsrätt som injicerat sin hustru med en dödlig dos av morfin och oxikodon. Hustrun hade sedan många år varit sjuklig och hade själv uttalat att hon önskade ett avslut på sitt liv.

Det andra fallet jag tänker på blev aktuellt under sommaren 2020 där en läkare hjälpt en person som var svårt sjuk i ALS att begå självmord.

Frågor om dödshjälp är i sig extremt komplicerade och särskilt motståndare till dödshjälp brukar enligt min erfarenhet i debatten om dödshjälp använda sig av detta faktum för att komma undan att svara på den principiellt viktiga frågan om vem som ska få bestämma hur och när du ska dö.
Vem har rätten till ditt liv? Vem har rätten till din död?

Det är en självklarhet för allt levande, inte bara människor, att vi vill leva utan smärta. Som en allmän utgångspunkt anser dessutom de flesta människor sig födda fria att bestämma över sina egna liv.

Annorlunda förhåller det sig med döden. Det enda vi med säkerhet kan veta är att den kommer. Problemet är att vissa av oss ibland önskar avsluta livet i förväg, men blir förvägrade detta av vår omgivning. I nästan alla samhällen finns nämligen en översittarmentalitet som innebär att
omgivningen av olika skäl tycker sig veta bättre hur och när individen ska dö än vad individen vet själv.

Frågan är varför det ännu inte är självklart att människor som upplever stark smärta och en önskan att dö, men inte har förmågan att avsluta sitt liv själva, ska få hjälpen att avsluta sitt liv?

Innan den frågan kan besvaras vill jag inleda med en helt annan fråga av principiell betydelse för de slutsatser jag kommer till, nämligen följande.

Varför betraktar nästan alla människor döden som någonting dåligt? Vi oroar oss för vår egen död, och vidtar en mängd säkerhetsåtgärder för att undvika den. Bland det värsta en människa kan tänka sig är att dö i förtid, alltså före medellivslängden i vår omgivning. När en ung människa dör betraktar vi det som något väldigt sorgligt. Miljarder människor i världen
tycker döden är så hemsk att de måste finna tröst i religionens löften om ett liv efter detta.

Men, skulle man kunna fråga sig, exakt vad är det som är så hemskt med döden? Och då menar jag inte verbet , för döendeprocessen kan givetvis vara nog så plågsam. Istället talar jag om det som kommer efter döendeprocessen, nämligen döden. Detta ord så fyllt av ångest för många människor.

Förklaringen kan möjligen ligga i att vi förväxlar livets värde med avsaknaden av detta värde. Vi tycker att det är sorgligt när en ung människa dör helt enkelt eftersom den unge inte får uppleva och njuta av ett bra liv. Att den unge inte får nyttja hela sin potential. Men det tycks inte
riktigt ligga i vår fattningsförmåga att förstå att om livet inte längre har något värde eller till och med är laddat med ett negativt värde, då finns det knappast någon anledning att oroa sig för döden. Alla ska i jorden. Förr eller senare. Om döden vare sig är positiv eller negativ innebär döden ingenting och är i sig inget att vara rädd för.

"Gott och ont finns endast i våra förnimmelser, och döden är frånvaro av förnimmelse", enligt filosofen Epikuros. Följden av detta resonemang blir alltså att om jag har så ont i livet att jag inte står ut, då blir frånvaron av det onda snarare någonting gott, något jag vill. Det är detta vi
måste försöka förstå. Om livet är starkt negativt för den enskilde, kommer döden som en befriare.

Vi kan ta sömnen som exempel. De flesta av oss har någon gång varit riktigt sjuka. Vid dessa tillfällen tycker de flesta av oss att det är skönt att få domna bort i sömn. Är sömnen djup och drömlös är det som om vi inte finns. Ingen smärta. Ingen självmedvetenhet. Knappast något att vara rädd för. Om vi då jämför med en människa som har kroniskt ont och vet att hon med
säkerhet ska dö av sjukdomen - är det då så konstigt att hon vill göra lidandet kortare? Att hon vill domna bort i döden lite fortare än vad naturen erbjuder henne?

Ett av de argument som motståndare till frivillig dödshjälp och läkarassisterat självmord ibland åberopar, är det om livets okränkbarhet. Detta argument används ofta av religiösa företrädare. Med livets okränkbarhet tycks menas att det alltid skulle vara fel att avsiktligt avsluta ett människoliv, oavsett hur mycket individen än önskar det, hur mycket individen än lider. Omgivningen ska försöka lindra smärtan, men den får inte ta slut på smärtan genom att hjälpa individen att dö. Liksom för gravida kvinnor som förvägras abort tar omgivningen över kroppen för den döende och våldför sig på individens självbestämmande.

Att argumentera emot religiöst övertygade människor är omöjligt. Fakta och rimlighet biter inte på människor som tror att en högre makt bestämt att livet är okränkbart. Men bortsett från dessa människor, måste vi övriga kunna diskutera frågan öppet och prestigelöst. Gör vi det kommer vi
dessutom troligen finna att livet ingalunda är okränkbart. Det räcker att hänvisa till alla världens krig, till att många länder fortfarande tillämpar dödsstraff, till att vi i den rika världen, trots att vi har resurser därtill, ändå undanhåller nog med föda till svältande människor i fattiga, krigshärjade länder.

Men vi behöver inte ens gå utomlands. Redan idag är det tillåtet för en läkare i Sverige att som ett medel för att uppnå smärtlindring, ge en patient så mycket smärtstillande att patienten avlider. Döden är visserligen inte avsedd, men det är en klart förutsebar effekt av smärtlindringen. Följaktligen kan vi redan idag se att smärtlindring ibland anses ha ett högre
värde än livet. Alltså är livet inte okränkbart ens inom dagens svenska sjukvård.

En patient kan dessutom redan idag vägra att ta emot behandling för att inte förlänga livet onödigt. Trots att läkarna hade kunnat förlänga livet kanske med månader eller till och med år, kan en patient vägra att ta emot behandlingen och detta måste läkarna respektera. Inte heller i
dessa fall är livet självt alltså okränkbart. Fast att läkarna skulle kunna förlänga patientens liv, får läkarna inte gå emot en beslutskapabel patients vilja. Ingen läkare kan tvinga en beslutskapabel patient att äta och dricka eller att ta emot näringsvätska på dropp.

Jag menar därför att argumentet om livets okränkbarhet och helighet inte håller för en person som inte är anfäktad av religiösa kval. För oss andra väger argumentet att själva få välja när och hur vi ska dö oftast betydligt tyngre. Vi anser oss födas som fria och autonoma varelser. Varför ska vi inte få dö i samma tillstånd?

Ett annat argument mot frivillig dödshjälp är att det skulle strida mot läkaretiken att medverka till att avsluta ett liv. En läkares uppgift är att rädda liv och lindra smärta, inte att döda. Detta argument kan förefalla övertygade fram till dess vi betänker att det trots allt finns fri abort till och med vecka 18 i graviditeten. Så den regel som är ett etiskt dilemma i ett fall, när det trots allt gäller en beslutskapabel person, är det inte när det gäller abort för ett foster som knappast är beslutskapabel. Om nu patienten anser sitt lidande vara outhärdligt och vill dö, vad är det för slags paternalism som tar ifrån patienten rätten att besluta över sitt eget slut? För egen del finner jag alltså inte heller argumentet om att det skulle strida mot läkaretiken, som övertygande. Snarare synes det vara en tveksam etik som förvandlar läkaren till något slags passiv åskådare av ett outhärdligt lidande.  När alla andra vägar till lindring är stängda, varför ska patienten förvägras den enda säkra vägen att slippa sitt lidande?

Ytterligare ett argument mot dödshjälp är det så kallade "sluttande planet". Argumentet synes grundat i en tro att om vi väl öppnar möjligheten till dödshjälp, så kommer detta resultera i en våg av krav från andra grupper att få dödshjälp och även att praxis för möjligheterna att få
dödshjälp kommer att vidgas allt mer så att fler och fler patienter kommer att kräva att få dödshjälp.

Det går givetvis inte att utesluta att vi skulle få en sådan utveckling. Lagar och andra regler förändras över tiden, genom praxis, genom ändrade attityder i samhället med mera. Det kan vi aldrig undvika. Värderingar ändras. Men att avstå att införa en möjlighet för den enskilde att slippa extremt lidande i livets slutskede med hänvisning till att praxis kan ändras, är enligt min uppfattning ett svagt argument. I så fall skulle vi med samma argumentation förespråka ett totalt abortförbud. Med tanke på hur stabilt abortlagstiftningen i Sverige fungerat under väldigt många år, finns det knappast något erfarenhetsmässigt eller annat skäl att tro att lagstiftning om frivillig dödshjälp eller läkarassisterat självmord skulle innebära ett sluttande plan.

Ett argument mot dödshjälp som definitivt bör tas på stort allvar, är det om hur vi avgör att den enskilde verkligen är beslutskapabel att ta ett sådant definitivt och helt avgörande beslut. Dels kan hävdas att många patienter kan antas vara deprimerade och istället erbjudas vård för sin
depression, dels kan hävdas att patienten kan vara påverkad att låta sina närmaste slippa den oro det innebär att vara nära en svårt sjuk person, dels att människor kan ändra sig.

Förvisso kan personer vara deprimerade i livets slutskede, precis som alla andra människor kan vara deprimerade. Men om patienten, trots behandling av psykolog eller psykiatriker, ändå är förvissad om att hon vill dö - vilken ytterligare försäkran ska vi då behöva? Vi måste väl ändå utgå från att en person som säger att hon vill dö menar det hon säger? I annat fall har vi helt fråntagit den enskilde dess frihet och ersatt friheten med förmynderi.

Vidare kan det givetvis uppstå situationer där en patient kan känna ett visst tryck från omgivningen att ta slut på en plågsam döendeprocess. Men även detta måste rimligen kunna säkerställas genom samtal med psykolog, precis som vi kan säkerställa om en person är beslutskapabel. Det är inte rimligt att sätta kraven så högt att vi därigenom helt sätter den enskildes bestämmanderätt ur spel.

Förvisso kan människor ändra uppfattning. Men om människan ändrar sig finns det ju inget som hindrar att hon tar tillbaka sitt beslut. Precis som i alla andra sammanhang. Det är inte rimligt att argumentera som om bara för att en person en gång velat ha dödshjälp så har hon därmed en gång för alla skrivit under sin egen oåterkalleliga dödsdom.

Låt säga att du en dag skulle gå förbi en person som stod i begrepp att kasta sig nerför ett stup i syfte att ta livet av sig själv. Utan tvekan skulle de flesta av oss göra allt för att försöka hindra personen att verkställa sitt självmord. Men om det inte hjälper? Om vi trots att vi lyckats
övertala människan att gå i terapi, att ta antidepressiv medicin, om hon ändå står fast vid sitt beslut - vad gör vi då? Skulle vi då ha rätt att sätta oss över den enskildes vilja och spärra in henne i ett madrasserat rum eftersom vi vet bättre?

Eller om vi ser en person som sakta men säkert super ihjäl sig, ska vi då omyndigförklara honom och hindra honom att dricka sprit? Och vad gör vi med storrökaren, äventyraren och den överkonsumerande fete? Ska vi spärra in dem för att de riskerar att dö i förtid?

Självmord är numera tillåtet i många, möjligen de flesta, länder. Om jag idag skulle få för mig att hänga mig i närmsta träd eller sänka mig i havet, skulle jag kunna göra det utan större besvär. Vad är det som gör att vi anser att vi ska förvägra den kroniskt dödssjuke samma möjlighet?

Ska det slocknade ljuset bry sig om mörkret?

Michael Pålsson

Advokat