DEN POSITIVA SIDAN AV SAKEN

Det är inte svårt att drabbas av svårmod och svartsyn för vem som helst som följer kriminal-, skol- eller klimatpolitik. Samtidigt får vi inte låta oss förblindas så att alla svarta träd skymmer att det också finns en annan, positiv, sida av saken.

Jag har under flera år varit, och är alltjämt, kritisk till hur politiker och allmänhet helt
tycks ha glömt viktiga saker som oskyldighetspresumtionen, rättssäkerhet och Regeringsformens skydd mot kroppsvisitation, husrannsakan, hemlig avlyssning med mera. Å andra sidan får vi inte glömma att polisen i samarbete med polismyndigheter runt om i världen lyckats knäcka en mängd krypterade tjänster
som exempelvis EncroChat vilket fått till följd att väldigt många, svårt kriminella, faktiskt och äntligen fått känna av rättvisans långa arm. Gängbrottsligheten och den organiserade brottsligheten är ett samhällsproblem som vi måste skyddas från, så även om jag inser det minst sagt problematiska
med att andra länders polis avlyssnar svenska medborgare, är jag den förste att välkomna att den organiserade brottsligheten nu fått ett rejält bakslag.

En annan positiv sak med det gångna årets kriminalpolitik är att i vart fall ett av våra riksdagspartier (C) lyft frågan om rättssäkerhet, och belyst problemen med oinskränkt hemlig avlyssning av våra medborgare och förslaget om anonyma vittnen. Kanske har åtminstone vissa av våra politiker äntligen
stannat upp i "hårdare tag"-svängen och börjat fundera över om det inte trots allt är trevligare att leva i en rättsstat som Sverige än i en polisstat som Kina, Nordkorea och Ryssland.

Ytterligare en mycket positiv sak med det gångna årets kriminalpolitik var att höra hur både forskare och till och med vår rikspolischef lyfter fram förebyggande åtgärder som exempelvis utbyggd socialtjänst, före hårdare straff. Det kvittar nämligen hur hårda straff vi inför (jämför USA), så hjälper inte detta så länge gängen kan nyrekrytera unga människor som tar de "inkapaciterades" plats. Dessutom, vilket få politiker talar om, kostar det enorma mängder av skattebetalarnas pengar att hålla folk inlåsta. Det är
betydligt billigare att ge de unga en likvärdig skola och tro på framtiden, snarare än att i efterhand låsa in dem. Och då har jag inte ens nämnt det mänskliga lidande och den mänskliga "kapitalförstöring" det innebär att låsa in människor.

Och på tal om unga människor. Många politiker, från SD och vänsterut, har i många år haft en märklig syn på att alla som inte gillar marknadsskolan med dess betygsinflation och obegränsade vinstuttag, av
nödvändighet måste vara kommunister. En ytterst märklig syn från särskilt de påstått liberala partierna som eljest brukar förespråka att alla ska ha lika möjligheter i starten. Att meritokrati ska gälla. Det vill säga motsatsen till marknadsskolan med dess kösystem, segregerande parasitering på skattemedel och
betygsinflation. De rena högerpartiernas ständiga krav på väl använda skattepengar är minst sagt också märkligt i sammanhanget, när vinsterna från friskolorna istället för att återinvesteras i skolan istället skickas till riskkapitalets redan stenrika ägare.

Dock tycks opinionen sakta men säkert vända bland annat med hjälp av envisa människor som Marcus Larsson och Filippa Mannerheim. Allt fler tycks berättigat undra varför Finland, utan motsvarande marknadsskola, kan ha så mycket bättre resultat än Sverige. För inte kan väl ens friskolelobbyn anse att
hela Finland består av ett folk kommunister?

Jag har emellertid hopp för framtidens skola. Förr eller senare måste till och med de mest förhärdade marknadsskoleförespråkarna inse att de nått vägs ände. Precis som Adam Smith konstaterade redan på 1700-talet sköter marknaden vissa saker bäst, men staten andra. Skolan ingår i statens
infrastruktur och ska inte överlåtas till marknaden. Jag tror de flesta av våra medborgare allt mer börjar inse just detta.

På tal om framtiden måste även en obotlig optimist ibland känna det tröstlöst med det ständiga käbblet mellan blocken om antingen vindkraft eller kärnkraft eller solpaneler, när svaret rimligen är fossilfritt.
Och inte blir det mindre deppigt när majoriteten av våra partier talar om ett utbyggt Arlanda och snabbtåg istället för ett tågsystem som fungerar.

Å andra sidan blir Greta Thunberg regelbundet intervjuad och omskriven i internationell media, rörelser som Fridays for Future och Extinction Rebellion växer explosionsartat, företagen formligen rusar fram med ny, miljövänlig teknik med nya arbetstillfällen och mot en fossilfri framtid.

Sammantaget finns det mycket att bekymra sig över, men inför det nya året vill jag ändå påstå att det finns minst lika mycket att glädjas över! Ljus och skugga följs åt. Med detta vill jag tillönska er alla ett gott
nytt och härligt 2022!