DEN MORALISKA GRÄNSEN OCH JAG

Publicerad i Tidskriften Advokaten, 2023:1 (januari 2023)

Det är omodernt att referera till historiska händelser om man vill diskutera risker med samhällsutvecklingen. Antingen heter det att man relativiserar historien eller så påpekas det förnumstigt att historien minsann inte upprepar sig. Innan efterklokhetens kranka blekhet drabbar oss alla, vill jag ändå vrida blicken till backspegeln för att trots allt försöka att hitta någon lärdom från tidigare generationer i syfte att rädda ett anständigt samhälle.

I förordet till The Gulag Archipelago skriver Aleksandr Solzhenitsyn att han ännu inte gett upp allt hopp om att människor och nationer trots allt ska kunna lära från andra människors erfarenheter utan att personligen behöva genomgå alla hemskheter. Utifrån dessa i mitt tycke kloka ord, har jag försökt att läsa mig till lite klokskap i en tid när en stor del av åtminstone landets unga befolkning helt tycks sakna kunskaper om rättsstaten[1]. Hur det står till med befolkningen i övrigt vet jag inte.

Varje samhälle är beroende av att ha en lojal och fungerande byråkrati. Allt från domare och åklagare till socialtjänstemän och handläggare på kommunens fastighetsförvaltning.

Att vi dessutom måste kunna lita på att myndigheter följer den positiva rätten är en förutsättning för demokrati. Om myndigheterna i stor utsträckning skulle avvika från den positiva rätten, skulle det innebära ett avsteg från i demokratisk ordning fattade regler. Detta skulle riskera att försätta oss i ett allvarligt demokratiproblem där alla institutioner skulle kunna ifrågasättas.

Men byråkrati kan också bli skrämmande. För om staten blir ond men ämbetsmannen blint fortsätter att tjäna sin herre, då blir byråkratin motorn i det ondas maskineri och vi riskerar att utan eftertanke sugas in i ett omänskligt system. Frågan är alltså vilket ansvar vi som enskilda människor har för att upprätthålla ett moraliskt anständigt samhälle? Har vi som samhällsmedborgare till och med i vissa fall en skyldighet att bryta mot den positiva rätten när densamma uppenbart bryter mot ens moraliska övertygelser? Eller för att uttrycka det krasst; ska jurister och övriga ämbetsmän vara lojala och viljelösa redskap åt staten snarare än att se till verklig rättvisa åt människorna? Som historien visar har nämligen människors lojalitet oftast varit starkare gentemot makten än för moraliska principer eller enskilda människors väl. Byråkratins kvarnar fortsätter att mala enligt sin herres befallningar. Oavsett vad befallningarna är.

Jag tror personligen att vi alla måste ta hänsyn till moraliska överväganden inte bara privat, utan ibland också i våra yrkesroller. Att den positiva rätten kan strida mot all verklig rättvisa är såväl Iran som Kina nutida bevis på.

Det är tämligen självklart att Förintelsen inte hade varit möjlig utan att domare, åklagare, poliser och andra ämbetsmän lojalt tillämpat de nazistiska lagarna . Motsvarande kan för övrigt sägas om Sovjetimperiets helvete. Det är helt enkelt inte möjligt att administrera ett land utan lojala ämbetsmän som verkställer de lagar och andra beslut som makten bestämt.

Robert H. Jackson, en av åklagarna Nürnbergprocessen, påstås han ha sagt att människor med makt inte kan skjuta över ansvaret på en fiktion, staten. "Brott begås alltid bara av personer". Personer kan inte "avsvärja sig den egna intelligensen och det egna moraliska ansvaret".

Ändå var det just detta många tyska jurister och andra ämbetsmän efter kriget försökte att göra.

I Nazi-Tyskland tycks såväl domare och åklagare, men också icke judiska advokater och rättsvetenskapsmän, snabbt ha anpassat sig och mer eller mindre aktivt medverkat till att barbarisera lagarna från rättsstatliga principer till politisering och verkställande av nazisternas politiska mål. Icke judiska advokater verkar, med få undantag, inte heller i större utsträckning ha protesterat mot att judiska advokater inte längre var anställningsbara. Domare, åklagare, advokater och professorer krokade arm med nazisterna istället för att försvara rättsstatliga ideal, moral och medmänsklighet. Ett folk, en Führer, ett legalt system. De som inte stödde nazisterna ansågs som förrädare.

När juristerna efter kriget försvarade sig med att de bara följde vid varje tid gällande lag, hade de rätt i sak. Frågan är dock om det är ett rimligt försvar för eftervärlden att skylla allt på lagstiftaren? I så fall torde vi helt kunna lägga ner frågan om personligt ansvar utanför den positiva rätten och krasst konstatera att ingen moral existerar. Det tror jag emellertid att få av oss vill.

Så vad är det som händer med oss när den verkligt orättvisa, totalitära, regimen tar över? För även om de flesta av oss inte tar en ledande och aktiv roll när samhället går från en rättsstat till ett barbariskt välde, tycks de flesta ändå följa strömmen hur obehaglig den än är.

När är det dags att reagera? Om vi tycker att det är viktigt att bevara fri- och rättigheter, fri åsiktsbildning, demokrati och att den positiva rätten i mesta möjliga mån måste korrespondera mot verklig rättvisa och anständighet, då tror jag att det är viktigt att i förväg tänka igenom hur jag som enskild jurist eller ämbetsman i det statliga och kommunala systemet ska reagera när dessa lagar och system blir omänskliga och moraliskt oanständiga.

Det är nämligen lätt att i efterhand anse att nästan alla tyskar borde ha reagerat redan då Hitler kom till makten. Men om man inte ställer sig frågan på förhand när och hur de borde reagerat då är risken överhängande att många av oss skulle kunna medverka till att något liknande skulle kunna hända igen. Den människa som inte har en plan före det att lagarna redan smittats av perversionen, lär heller inte upptäcka problemet förrän det är försent. Det är nämligen lätt att konstatera att även om vi säger att något liknande Nazi-Tyskland och Förintelsen inte får hända igen, så räcker det att betrakta utvecklingen i exempelvis Ryssland för att förstå att perversa system knappast hör historien till. Och så sent som vid inbördeskriget i gamla Jugoslavien på 1990-talet förekom folkmord. Moderniteten har inte gjort oss immuna mot ondska.

Detta, tror jag, betyder att var och en av oss på förhand behöver sätta en strategi för hur vi som individer ska agera om och när den positiva rätten ter sig pervers. Var går den moraliska gränsen för att sköta mitt eget och strunta i andra, och när måste jag börja agera och protestera mot att systemet blivit barbariskt?

Ett återkommande försvar hos den tyska befolkningen efter kriget, tycks ha varit att de inte kände något personligt ansvar för övergreppen eftersom det inte var just de personligen som hade beordrat mördandet. Man kunde alltid skylla på någon annan som var överordnad och om ingen annan så slutligen på Führern själv.

Det är förmodligen ett ytterst mänskligt försvar för onda saker att skylla på någon annan och att inte personligen vilja ta ansvar. Det är i vart fall tydligt, inte bara med exemplet Nazityskland utan även från dagens Kina och Ryssland eller Nordkorea och andra liknande regimer, att hot och tvång från överordnade kan få människor att nitiskt utföra sina sysslor hur hemska de än är, utan att detta tycks ge dem dåligt samvete. Vi tycks lida av ett slags gemensamt, genetiskt systemfel, som gör att vi som flockdjur inte reagerar när den positiva rätten på ett allvarligt och väsentligt vis driver oss in i ett system som är så långt från anständighet att det blir barbari. Det blir viktigare att tillhöra flocken - som ett stim fiskar - än att reagera mot orättvisor.

Detta leder till den hemska slutsatsen att vi alla har potentialen att bli en del av maskineriet till ett nytt folkmord. Viljan att vara till lags och att lyda order från överordnade och inte avvika från flocken tycks för de flesta av oss vara en så stark drivkraft att vi kan förmås till nästan vad som helst.

Eftersom de flesta av oss till synes lättvindigt anpassar oss till ett nytt system, hur gräsligt det än är, blir det närmast omöjligt för de individer som verkligen vill protestera - särskilt om de vill göra det genom vedertagna kanaler. Om alla andra har anpassat sig och tillämpar ett perverst system, har det ingen betydelse hur många gånger jag än överklagar. Dessutom kommer jag att göra mig själv omöjlig inom organisationen och förr eller senare tvingas sluta ändå. Eftersom nästan alla andra agerar som det perversa vore normalt, blir barbariet det nya normala.

Visst fanns det undantag även i Nazityskland. Modiga människor som likt den tyske advokaten Franz Kaufmann fick plikta med sitt liv för sina protester mot behandlingen av judarna under Förintelsen. Problemet är emellertid att allt för få av oss är födda till hjältar. Vi vill bara ha ett så bra liv som möjligt för oss och våra familjer och sluter därför upp bakom ett allt mer barbariskt system och blir allt likgiltigare inför grymheterna så länge vi själva inte blir drabbade. Istället för att kritisera och protestera, vill vi rationalisera och försvara vårt beteende. Om alla istället reagerade mot ett samhälle som höll på att moraliskt förvridas, skulle perversionen aldrig kunna genomföras.

Så vad kan vi göra för att undvika att passiviseras till likgiltiga bödlar, effektiva byråkrater av ett perverst system? Victoria J. Barnett[2] visar på det goda exemplet. Hur ibland enstaka individer under Förintelsen lyckades så ett frö av förnuft och frihet som kunde väcka en hel by. En sådan sak som att vara den första i grannskapet som vågar skydda en flykting kan visa övriga medborgare att det faktiskt finns motstånd till systemet. Sådant individuellt mod kan kanske ha avgörande betydelse. Att någon vågar visa på ett alternativ till att blint följa ett perverst system.

Människan har föga förvånande inte genomgått någon allmän förändring i våra personligheter sedan Förintelsen. Som verkligheten visar medverkar byråkrater, poliser och jurister till fullo för att genomföra regimernas perversa system i dagens Kina, Kuba, Nordkorea och Ryssland med flera stater. Men till skillnad från människorna i nyssnämnda länder, har vi i den fria världen fortfarande ett val. Vi kan välja att lära oss av historien och nutiden för att undvika att bli verktyg i terrorstatens tjänst.

Även om historien inte är någon handbok för hur vi ska agera, kan ändå några viktiga ledtrådar hittas för den som orkar skåda i backspegeln.

För det första tycks det vara av stor vikt att vi hela tiden är på vår vakt när det gäller att försvara grundläggande värden, exempelvis människors lika värde, demokrati, fri åsiktsbildning och rättssäkerhet. Så fort politiker och opinion driver mot en förflackning av grundläggande värden måste var och en av oss personligen våga ta strid, våga gå emot.

När klåfingriga politiker vill börja tänja på människors lika värde, exempelvis på grund av etnicitet, religion eller kulturell bakgrund, är det dags att snabbt reagera. I annat fall riskerar vi att snabbare än vi trott vara möjligt falla ned i samma mörker som under Förintelsen. Som i Srebrenica. Som i Rwanda. Som behandlingen av uigurer i dagens Kina. Som Rysslands mördande av civila ukrainare.

Den tyskfödde amerikanske juristen Thomas Franck påstås ha sagt ungefärligen följande: "Vad är då den adekvata rollen för en jurist? Förvisso är det att stå upp för rättsstaten. Vad det innebär är uppenbart: När politiska beslutsfattare tror att det är till samhällets omedelbara fördel att kringgå lagen måste juristen tala om de långsiktiga kostnaderna. När politikerna försöker vränga lagen måste juristen vidhålla att de brutit mot den. När en fraktion försöker använda makten för att undergräva rättsstaten måste juristen försvara densamma och då också ta viss risk vad den personliga karriären och säkerheten anbelangar. När de mäktiga är frestade att förkasta lagen måste juristen ställa frågan om vi en dag, när vår allmakt försvagas, inte kommer att behöva lagen. Jurister som gör så kan rentav komma att betecknas som förrädare. Men de som inte gör så förråder sitt kall".

Jag har inget recept för att göra samhället immunt mot att gå i totalitär eller auktoritär riktning. Men eftersom jag tror att det är viktigt att åtminstone försöka att dra lärdom av historien, menar jag att det är viktigt att alla vi som har en roll inom rättsstaten tidigt gör våra röster hörda när politikerna vill dra oss åt fel håll.

Ett konkret nutida exempel är att det finns svenska politiker som menar att offentligt anställda människor ska kunna straffas om de inte anger till exempel papperslösa människor. Skulle en sådan lag komma att instiftas menar jag att vi, människor i civilsamhället, har en personlig skyldighet att med risk för vår egen karriär, vägra att tillämpa en sådan lag. Den av oss som vågar måste visa alla andra att ett fönster till anständigheten ännu är öppet. Andra människor kommer att följa.

Ett sådant ställningstagande är inte lätt - men nödvändigt. Att försvara människors lika värde och rättsstaten är värt stora uppoffringar.

[1] Gymnasieelever saknar kunskaper om svensk demokrati, Dagens Nyheter, 2022-11-30

[2] Bystanders, Victoria J. Barnett, Greenwood Press, 1999