DEMOKRATIN OCH VÅRA 30 PROCENT

Ska vi äntligen få ett extraval så att vi kan slippa höra tjatet om "för lite", "för sent" och "saft och bulle-pedagogik"? Rejält hårdare tag lär det bli men å andra sidan knappt någon skatt, perfekt fungerande vinstdriven vård- och skola toppat av att ingen klimatkris längre finns. Kristersson som vuxen statsminister och
Åkesson som justitieminister - vad kan gå fel?

Demokrati har den egenheten att vi inte kan styra över den. Utfallet blir så som kollektivet röstar. Kunde man hoppas. Men i den svenska demokratiska verkligheten har det inte blivit riktigt så eftersom vi har det röda/gröna- respektive blå/bruna-laget. 30 procent av väljarna driver resterande 70 procent framför sig. Men hur kunde det bli så?

Eftersom jag inte är proffsanalytiker som SvT;s Mats Knutsson eller TV4;s Marcus Oscarsson, kan jag knappast göra anspråk på att förstå vad som driver vare sig våra riksdagspolitiker eller väljarna. Däremot kan jag tillåta mig att fundera och gissa.

Det fanns länge en tröskel för S, MP, L (fp), C, KD och M som innebar att nämnda sexklöver inte ville förhandla eller regera med partier som ansågs ha en odemokratisk och totalitär hållning. Därför höll Socialdemokraterna VPK och senare V utanför regeringsarbetet. Därför släppte M, KD, L och C inte in vare sig Ny Demokrati och senare SD i den politiska värmen.

För egen del kan jag fortfarande förstå denna hållning, men jag kan också inse att den blivit allt mer ohållbar i takt med att V och SD har växt. Det blir onekligen svårt när 30 procent av svenska folket känner att deras röster inte blir tagna på allvar.

Jag har därför, liksom de flesta politiker utom Annie Lööf, kommit till slutsatsen att alla partier måste vara beredda att lyssna på varandra. Oavsett vad var och en tycker om SD och V går det inte längre att sätta upp höga trösklar mot partier som har 30 procent av folket bakom sig. Möjligen är det till och med de tidigare höga trösklarna som medfört att både SD och V växt på övriga partiers bekostnad.

Med detta sagt är jag fortfarande rädd både för V och SD. V vurmar fortfarande för kommunister och socialister på exempelvis Kuba och Venezuela, och i deras ungdomsförbund tycks i delar finnas en märkligt romantisk syn på kommunismen. Har de inte hört talas om Sovjet och Kina där två av våra värsta massmördare fanns, Stalin och Mao Zedong? Och inte blev det bättre i Kina när välståndet kom. Fråga invånarna i Hong Kong eller den uiguriska folkgruppen i Xinjiang.

När det gäller SD;s bruna rötter är mycket skrivet, och Jimmie Åkesson tillstod så sent som för någon vecka sedan att SD står fast vid sina rötter. SD bildades alltså i slutet av 1980-talet av en blandning av gamla nazister och andra obehagliga knäppgökar från extremhögern. Fortfarande tycks stora delar av SD;s ledning anse att högerauktoritära länder som Ryssland, Polen och Ungern är föregångsländer.

Jag har lite svårt att tro att 30 procent av svenska folket verkligen har en så masochistisk läggning att de skulle vilja leva antingen i en socialistmardröm som Venezuela eller i en Kalle Anka-demokrati som Ungern eller Ryssland. Ändå ger de V och SD sina röster. Alltså måste vi andra lyssna.

För egen del gissar och hoppas jag att alla partier i den gamla sexklövern faktiskt sänker tröskeln för samtal med både V och SD, så att dessa väljare känner att de blir lyssnade på.

Men allra mest hoppas jag att övriga partier som ändå motsvarar 70 procent av svenska folket åtminstone kan vara eniga i en sak - nämligen att till varje pris försvara den fria demokratin och den fria åsiktsbildningen. I annat fall riskerar vi att demokratin avvecklar sig själv och att vi befinner oss på ett sluttande plan mot det totalitära helvetet.