BYRÅKRATERNAS ANSVAR

Ska en tjänsteman i det allmännas tjänst alltid utföra sina order, eller finns det en moralisk skyldighet att ibland bryta mot lagen?

Varje samhälle är beroende av att ha en fungerande byråkrati. Samtidigt kan byråkrati vara skrämmande. För om staten blir ond men ämbetsmannen blint fortsätter att tjäna sin herre, blir byråkratin motorn i det ondas maskineri.

En viktig fråga är därför vilket ansvar samhällets funktionärer har för att upprätthålla mänskliga rättigheter och rättsstatliga principer. Har den enskilde tjänstemannen en plikt att alltid följa lagen, eller har enskilda i samhällets tjänst tvärtom i vissa fall en skyldighet att bryta mot den formella rättvisan när densamma tydligt bryter mot moral och verklig rättvisa?

Många anser det alarmistiskt att som svensk diskutera frågor om personligt ansvar för mänskliga rättigheter och rättsstaten. Samtidigt visar utvecklingen i bland annat Turkiet, Israel och Ungern att rättsstatliga principer snabbt kan erodera. Enligt min mening kan inte heller vi i Sverige känna oss lugna.

Våra politiker har på kort tid infört eller fört fram förslag om anonyma vittnen, utökade möjligheter till övervakning av oskyldiga, inskränkningar i yttrandefriheten och till och med inlåsning av oskyldiga. Utvecklingen accelererar. Innan ett repressivt förslag hinner träda i kraft eller utvärderas, ligger nästa på bordet. Som om medborgare och politiker i växelverkan, utan reflektion och nästan helt utan motkrafter, obevekligt sugs in i ett system som ingen fritt tänkande människa vill leva i.

Sammantaget ger dessa nya verktyg staten tidigare oanade möjligheter att övervaka och kontrollera oss medborgare. Fel utnyttjade skulle förslagen med bara en liten förskjutning kunna användas av en illasinnad regering för att stärka sin egen makt och avsluta den liberala demokratin.

Att tjänstemän på olika sätt medverkar i det ondas maskineri är lätt att konstatera genom att se sig om i världen hur poliser, åklagare, domare, och andra tjänstemän korrumperas och används av onda regimer. Ryssland, Kina, Nordkorea, Iran och många fler.

Så hur ska vi göra för att vi själva ska undvika att hamna i den fälla så många andra hamnat i före oss?

Tyvärr finns inget enkelt svar. Det är nämligen en sak att sitta i trygg nutid och filosofera över moraliska gränser, en helt annan att i praktiken stå inför det faktiska valet mellan å ena sidan sin egen välfärd och å andra sidan sin moraliska gräns. Personligen är jag därför av uppfattningen att vi alla, före barbariet har börjat vinna mark, måste reflektera över vilka människor vi vill vara och tänka ut en strategi för hur vi ska agera. Att börja fundera över moral när systemet redan perverterats, är som att fundera på konsekvenserna av att bjuda en kannibal på middag när jag redan ligger i grytan.

Vi har alla ett ansvar för ett anständigt samhälle. Men när det kommer till frågor om att upprätthålla rättsstaten har domare, åklagare, polis och militär ett särskilt ansvar eftersom det är dessa yrkesgrupper som ytterst legitimerar och verkställer statens våldsmonopol. Samtidigt som det är dessa yrkesgruppers plikt att verkställa även impopulära beslut som ändå måste accepteras inom ramen för en rättsstat, är det dessa människor som ytterst måste våga gå emot staten när de politiska besluten blir moraliskt snedvridna.

Jag har försökt att konstruera en enkel metod för att pröva om en lag eller order ska lydas eller vägras. Metoden består av fyra delar; sanning, vetenskap, långsiktighet och medkänsla.

Som exempel på lagar och beslut som inte byggt på sanningen kan nämnas hur den ungerska regeringen framförde antisemitiska konspirationsteorier som ledde till lagar riktade mot utländska organisationer. Även i Sverige har vi politiker som på olika sätt försöker peka ut vissa folkgrupper som mer klandervärda än andra. Steget är inte långt att därifrån konstruera särskilda lagar som begränsar dessa folkgruppers rättigheter på samma sätt som judarnas rättigheter helt togs ifrån dem i 1930-talets Tyskland.

Vetenskapen är i politiken allt oftare förbisedd. Klimatpolitiken är ett sådant exempel. Trots rapporterna från FN:s klimatpanel och trots dagliga reportage i media om klimatkrisen, fortsätter politikerna i stor utsträckning att nonchalera problemet. Exakt hur man som ämbetsman ska tackla detta är svårt. För hur ska vi som enskilda människor kunna sätta oss över politikernas bedömningar när effekterna kanske inte syns förrän långt senare? Jag håller det dock inte för uteslutet att en tjänsteman skulle vägra att fatta eller verkställa beslut som står i strid mot gällande Klimatlag.

Medkänslan är den enskilt viktigaste egenskapen för att göra oss civiliserade. Som ett nutida svenskt exempel i strid mot medkänslan kan nämnas att trots att Afghanistan länge ansetts som ett av världens farligaste länder, och trots att landet sedan augusti 2021 åter lyder under talibanvälde, dröjde det märkligt länge innan det fanns något officiellt stopp på utvisningar till Afghanistan. För egen del håller jag inte för uteslutet att en ämbetsman av moraliska skäl dessförinnan på moraliska grunder skulle kunna ha vägrat att medverka till utvisning av exempelvis en kvinna, en homosexuell person, en kristen eller en ateist till Afghanistan. Oavsett lagstiftning och rättspraxis.

Exakt var den moraliska gränsen går för att som ämbetsman vägra att medverka till att genomdriva verkligt orättvis lag kan inte med säkerhet fastställas. Enligt min mening är det dock helt säkert att det finns en sådan gräns. Hade vi kunnat fråga offren för Stalin, Mao och Hitler eller dagens politiska fångar i Kina, Iran och Ryssland är jag övertygad om att dessa personer skulle hålla med.

Det finns en gräns och då gränsen överträds är vi moraliskt skyldiga att agera.

Michael Pålsson