BACONGUBBARNA OCH KORANEN

I onsdags var det dags igen. Koranbrännaren Salwan Momika tände på ett exemplar av Koranen. Lika säkert som att en Timbroanställd missat Systembolagets öppettider, lika säkert rasade delar av den muslimska världen.

Minst lika förutsebar var reaktionerna från vissa skribenter och hos många bland så kallat "vanligt folk" – varför kan vi inte bara förbjuda koranbränningar så att vi kan gå med i NATO? Yttrandefriheten måste väl ha någon gräns?

Och det har den. Bland annat genom brotten hets mot folkgrupp eller förtal.

Jag är personligen också trött på bacongubbarnas koranbränningar och en ständigt försenad NATO-process på grund härav. Jag håller helt med dem som kritiserar koranbränningarna som endast ett sätt att kritisera muslimer. Ändå vill jag försvara rätten att bränna koranen. För var ska vi annars dra gränsen nästa gång en diktatorisk mobbare blir upprörd?

Det är intressant att fundera över vissa av de länder som uttryckt sina fördömanden över den brända boken. Till exempel Turkiet. Under 2022 stoppades ett Pridetåg i Istanbul av polisen och enligt Amnesty attackeras hbtqi-personers rättigheter allt oftare och sedan 2015 har Pride-evenemang systematiskt förbjudits. Ska vi förbjuda Pride i Sverige också om den turkiske presidenten kräver det för att släppa in oss i NATO? Och vad händer om Kina ställer krav på att vi ska begränsa yttrandefriheten, för att få fortsätta exportera till Kina? Ska vi vika ner oss då också?

För egen del är jag inte religiös men respekterar de som är religiösa. Men varför är vi så snabba på att anse att just religiösa ska särbehandlas, när dessa i många fall bokstavligen tvingar oss andra att vika oss för deras tro? I exempelvis Iran, Saudiarabien, Sudan och i delar av Nigeria är homosexualitet belagt med dödsstraff. Och varför ska kvinnor i Polen och delar av USA förhindras att göra abort eftersom högerkristna anser att just de har rätten att bestämma över kvinnors kroppar? Är inte dessa påtvingade, medeltida, värderingar betydligt mer upprörande än en bränd bok som getts ut i miljonupplagor?

För egen del tycker jag nämligen det vore betydligt mer rimligt att Sverige skulle ställa krav på att handelspartners eller NATO-medlemmar respekterar alla människors lika värde, snarare än att vi ska försämra vår egen yttrandefrihet.

De länder som mest högljutt protesterar mot koranbränningar imponerar nämligen inte i frågor om mänskliga rättigheter. Men mänskliga rättigheter är kanske mindre värda än religiösa känslor?

Vår yttrandefrihet hör ihop med vår demokrati. Utan fri åsiktsbildning och yttrandefrihet finns ingen riktig demokrati eftersom medborgarna måste få kännedom om de alternativ som finns, liksom kritik mot makthavarna. Varje gång vi tummar på vår yttrandefrihet riskerar vi alltså att tumma på vår egen demokrati. Frågan om koranbränning är rätt eller fel är därför så mycket större än frågan om ifall det är rätt eller fel att bränna en bok. Om vi bestämmer oss för att återinföra regler mot blasfemi och därmed inskränka vår yttrandefrihet, måste vi också fråga oss var gränsen går nästa gång en totalitär stat ställer krav mot oss. Går gränsen vid att bränna Koranen? Eller är det vid prideflaggor eller pridetåg?

Dragqueens – ska de få finnas kvar? Ska Nalle Puh förbjudas för att inte störa Kinas president Xi Jinping? Finns det över huvud taget en gräns för hur böjlig vår rygg är?

Jag hoppas det. Men säker är jag inte med tanke på hur snabbt många verkar kunna överge viktiga, demokratiska principer. Att vara praktisk och kompromissa ligger i förhandlingens natur. Men att förhandla bort grundläggande rättigheter för att uppnå ett kortsiktigt mål borde inte ens övervägas, eftersom vi i så fall riskerar att förhandla bort exakt det vi vill skydda. "Den störste bedragaren av alla är självbedragaren" (Charles Dickens).