ÄR DEN SVENSKA DEMOKRATIN RIGGAD FÖR DEN POLITISKA ELITEN?

31.05.2020

Var tar politiken slut och var börjar affärerna? Detta är en högst berättigad fråga som våra folkvalda uppenbart tycker är obehagligt svår att besvara. Problemet med den väldigt lättsamma inställningen som politikerna hittills visat inför denna fråga är att allehanda konspirationsteorier tillåts frodas vilket på sikt hotar hela vår demokrati. För om vi röstande medborgare inte vet om vi röstar på personer som drivs av att förbättra samhället för alla medborgare, utan snarare för några få i den politiska eliten och deras lobby-kompisar, då kan vi inte längre lita på någon. Och kan vi inte lita på att politikerna drivs av ärliga motiv, då är alla lögnare lika lite värda. Detta scenario gynnar bara vissa ytterlighetspartier som kan driva sina teser om att val är riggade, myndigheter riggade, vetenskapsmän och hela akademier riggade - utom dessa förment "sanna" uttolkare av "folkets vilja". Det behövs ingen psykolog, statsvetare eller jurist för att förstå att ärlighet och öppenhet måste prägla en sann demokrati om den ska överleva - så vad är det då i övrigt välmenande politiker har så svårt att fatta?

USA är ett väldigt tydligt exempel på vad som kan hända när politiker inte öppet redovisar sina kontakter och var pengarna kommer ifrån. Vi har en president som vägrar att offentliggöra sina deklarationer och som omgärdas av rykten av att ha lånade pengar från både Ryssland och Kina. Något som för bara några år sedan hade varit otänkbart för en presidentkandidat i allmänhet och för en republikansk sådan i synnerhet. Å andra sidan hade han emot sig Hillary Clinton vars kampanj tagit emot pengar från Saudi Arabien och som vägrade koppla bokstavstrogen islamism med terrorism. Kanske inte så konstigt då att många människor i USA tycker att det inte har någon betydelse att man röstar på en notorisk lögnare. Andra sidan är ju inte heller ärlig och trovärdig.

Nyamko Sabuni har under de senaste veckorna blivit rejält kritiserad för hennes påstått nära relationer med lobbybyrån Nordic PA, som påstås ha påverkat hennes och Liberalernas ståndpunkt avseende förslaget att regeringen skulle tillsätta en elektrifieringskommission som ordnar elvägar för tung trafik.

Nyamko Sabunis försvar är att Liberalerna varit för elvägar sedan 2017. Men det förklarar inte varför hon i Almedalen 2019, fem dagar efter att hon tillträtt som partiledare, saluförde kravet på en elektrifieringskommission som högst på dagordningen. Och istället för att diskutera problemet med ej öppet redovisade kontakter med lobbyister, blir Nyamko Sabuni istället kränkt med numera sedvanlig offerkofta under påstående att hennes kritiker är insinuanta och konspiratoriska. Hon verkar i själva verket inte ens ha reflekterat över problemet.

Till Nyamko Sabunis och alla andra politikers försvar, ska sägas att det absolut inte är konstigt att politiker talar med lobbyister och olika intresseorganisationer för att få olika infallsvinklar på samhällsproblem. Ingen kan vara expert på allt, så den som tror att vi skulle klara oss utan en lyssnande politiker har en del att fundera över. Detta är den ena och för de flesta av oss ganska självklara sidan av saken.

Det framförs dessutom ofta kritik mot så kallade "politiska broilers", det vill säga politiker som sedan unga år engagerat sig i politiken och blivit invalda i riksdagen, eller möjligen arbetat som tjänstemän för politiker, men utan att ha haft sin försörjning genom ett vanligt jobb i den verklighet de flesta andra av oss lever i. Tänk om dessa politiska broilers inte ens lyssnat på omvärlden - det hade kunnat sluta i katastrof. Att politiker och indirekt medborgarna behöver såväl lobbyister som intresseorganisationer, råder det enligt min mening alltså ingen tvekan om.

Sedan finns det förvisso också politiker som kommer från näringslivet och tidigare varit företagare eller anställda, vilket oftast torde vara en fördel så länge politikern kommer ihåg att det är en sak att styra ett företag och en annan att styra ett land. Vidare finns det politiker som slutar som politiker och börjar arbeta för näringslivet, vilket många människor också uppskattar eftersom det annars blir lätt absurt med politiker som å ena sidan verkar för arbetslinjen men å andra sidan själva inte har några problem att leva på avgångsvederlag från riksdag eller regering.

Därutöver finns dock tidigare statsministrar, andra ministrar, riksdagsledamöter, partistrateger och andra politiska tjänstemän från såväl höger som vänster som efter sin politiska karriär arbetar som lobbyister och till synes nyttjar sina kontakter för att påverka nuvarande politik och som dessutom tjänar gott på detta. Förvisso finns vissa regler i såväl regeringsformen som riksdagsordningen för att motverka intressekonflikter, även en kortare tid efter det att politiska uppdrag avslutats, men uppenbarligen har dessa regler inte hindrat vare sig förre statsministern Göran Persson, Björn Rosengren, Lars Leijonborg och många andra att efter sitt politiska uppdrag agera som påtryckare för olika lobbyorganisationer.

Även om politikerna själva inte vill medge det, så är dessa dubbla lojaliteter ett problem. Framför allt eftersom systemet undergräver medborgarnas tilltro till demokratin och dess tjänare. Redan nu förekommer syrlig kritik mot public service från såväl vänster som höger under påstående av bristande objektivitet. Ett av ytterlighetspartierna har till och med uttryckt tveksamhet över SMHI;s prognoser rörande klimatförändringar.

Även om kritiken mot myndigheter och public service från olika politiker hittills mest framstått som rena stollerier, finns samma och ännu värre konspirationsteorier på sociala medier. Om vi inte stoppar utvecklingen nu, torde det därför bara vara en tidsfråga innan också vi i Sverige får teorier om "deep state", "antivaxxare", extrema religiösa yttringar med mera.

För egen del menar jag att det enda sättet att motverka dessa trender är att alla politiker och deras tjänstemän måsta vara så öppna man över huvud taget kan vara i en demokratiskt vald församling. En del i detta är att alla politiker borde vara betydligt öppnare med sina kontakter med lobbyister och andra intresseorganisationer. Att vi fortfarande inte har något offentligt register där lobbyister och intresseorganisationer måste teckna sig måste milt sagt betraktas som anmärkningsvärt. Särskilt som vi i Sverige via skattsedeln betalar stora pengar till så kallade välfärdsföretag.

Än är det inte försent att vända utvecklingen tillbaka till förtroende för de folkvalda. Men för att detta ska ske, måste de folkvalda och deras tjänstemän själva bjuda till och inte agera som om de utgjorde en särskild klass, en elit, för vilka inga vanliga regler gäller. Meritokrati och inte nepotism, öppenhet och inte slutna rum - det är så vi säkrar framtiden för kommande generationer.

Michael Pålsson

Advokat