ANSVARET SOM VÄLJARE OCH MÄNNISKA

Brunsmetning, rödsmetning och identitetspolitik är enligt min uppfattning extremt destruktivt. Debattklimatet de senaste åren har dessvärre allt mer kommit att präglas av att just dela in människor i olika lag beroende på partisympatier. Om jag sympatiserar med C, L, S, MP eller V kan jag bli kallad allt från judas till godhetsknarkare, klimatalarmist, PK-vänster eller kommunist. Om jag å andra sidan skulle sympatisera med SD blir jag av väldigt många kallad rasist. Och skulle jag drista mig till att kritisera M och KD för att samarbeta med SD, då påstås det att jag ägnar mig åt brunsmetning.

Indelningen i olika identitetslag har enligt min uppfattning gjort det allt svårare att föra en vettig debatt nästan vad det än gäller. Dessutom har den politiska diskursen fastnat i problem som knappast längre kan vara verkliga problem, vilket medfört att vi slutat diskutera sådant vi
verkligen har anledning att vara bekymrade över.

Exempelvis blir den närmast anala fixeringen vid flyktingpolitiken allt mer bisarr. Även de mest godhjärtade av oss kan nog hålla med om att situationen 2015 var ohållbar. Sverige kan inte ensamt ta emot hur många människor som helst. Men förutom en liten minoritet i riksdagen
bestående av V och MP, är det väl knappast något annat riksdagsparti som inte anser att flyktingvågen till Sverige 2015 var ett problem? Dessutom, vilket exempelvis visades i Andreas Magnussons krönika den 18 augusti https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/kronikor/201497-ebba-busch-vill-strama-upp-artusendets-lagsta-flyktinginvandring/ kan Sverige knappast längre anses drabbad av en flyktingvåg. Snarare läser vi nu allt oftare om problemet med att duktiga, kompetenta människor med arbete utvisas på grund av byråkratiskt krångel. Ändå fortsätter detta ältande av något som borde vara en icke-fråga istället för att diskutera verkliga problem. Klimatförändringarna, arbetslöshet, utanförskap, hedersvåld, löner till sjukvårdspersonal och lärare, minskad jämlikhet, orättvisa skatter där arbete beskattas stenhårt men kapital snart nog inte alls och så vidare. Vi har verkliga problem att ta tag i och behöver inga låtsasproblem som en påhittad flyktingvåg.

Sak samma med kriminalpolitiken. Det synes inte längre finnas någon gräns för hårdare tag trots bristande forskningsstöd för att hårdare straff skulle ge minskad brottslighet. Men oaktat det - numera synes alla partier utom V vara överens om att hårdare tag löser allt. Så vad är problemet? En stor riksdagsmajoritet är redan för hårdare straff. Ändå fortsätter politiker att som besatta övertrumfa varandra med krav på hårdare åtgärder.

Det blir dessutom allt mera uppenbart att hur få flyktingar vi än tar emot, finns det ett parti som alltid tycker det kan bli ännu färre och till och med vill att människor ska återvända till de länder de flytt ifrån. Men varför diskuterar vi inte hur vi i så fall ska lösa bemanningen inom vården och många andra yrkeskategorier?

På samma sätt fungerar det mer hårdare straff. Alla krav på hårdare straff faller platt om vi inte har poliser, åklagare och domstolar som lagför de skyldiga. Dessutom kommer vi aldrig att få bukt med brottsligheten om vi inte ger människor rimligt lika förutsättningar. Varför diskuterar vi inte det?

Jag har många gånger försvarat de av SD;s väljare och väljare hos andra partier som egentligen bara är bekymrade över bristande integration och inte är rasister. Men nu har vi väl ändå kommit till vägs ände i flyktingfrågan? 2015 kommer inte att hända igen. Samma sak med brottsligheten
- vad finns det mer för hårdare åtgärder att föreslå? Dödsstraff? Tortyr? Offentliga piskstraff?

Den politiska korrekthet och verklighetsfrånvändhet som, i vart fall enligt min mening, rådde i Sverige 2015 är sedan länge borta. Jag kan faktiskt inte längre förstå hur en person som faktiskt inte är rasist på riktigt, kan försvara att han eller hon röstar på SD. I stort sett alla andra partier har nämligen sprungit exakt dit SD pekade.

Istället menar jag att det är dags för dessa väljare att fundera över SD;s övriga politiska agenda och hur dess politiker agerar i praktiken. Vi har SD-politikern i Ljusnarsberg som ansåg att det var rätt att köra över BLM-anhängare, vi har SD-Jomshof som anser mediapolitiken i Ungern är
något eftersträvansvärt, vi har SD-politikern från Lund som delade nazistiska inlägg på sociala media, vi har SD-nämndemannen I Södertörns tingsrätt som delade fullständigt vidrigt rasistiska inlägg på facebook, vi har SD-Åkesson som hånar unga människor som engagerar sig i den för allt liv avgörande klimatfrågan och kallar klimatengagerade människor för alarmister, vi
har SD-Söder som ifrågasätter judars och samers tillhörighet till den svenska nationen, vi har återigen SD-Åkesson som vill testa hållbarheten i våra åtaganden enligt internationella konventioner och därmed indirekt svensk grundlag.

Listan kan i själva verket göras så lång, att det skulle ta dagar att räkna upp allt som kommit från dessa SD-politiker.

Många skrattar ibland lite föraktfullt över hur amerikanerna kunde vara så dumma att de valde herr Trump till president. Det tragiska är att om vi inte ser upp kan vi snart ha en egen herr Trump i form av herr Åkesson. Herr Trump har inte städat upp i det påstådda byråkratiska träsket i Washington. Han har bara gynnat sig själv och de sina. Herr Åkesson, understödd
av KD-Bush och M-Kristersson, kommer lika lite som Trump att städa upp.

Jag förstår att människor vänt sig mot så kallad politisk korrekthet och åsiktskorridorer bland den politiska eliten. Det tragiska är emellertid att samma personer nu går in i en annan åsiktskorridor och göder en ny politisk elit, som sannolikt inte kommer att släppa makten frivilligt. Det är därför dags att sluta diskutera icke-problem och istället se vad SD;s
företrädare verkligen står för. Det är dags att ta ansvar.

Jag vänder mig förvisso mot identitetspolitik. Men det är inte brunsmetning att ge exempel på rasistiska "misstag" som gjorts av SD-företrädare. Det är inte brunsmetning att vara orolig för ett parti som vill föra Sverige i samma riktning som Ungern och Polen.

Det är dags att försvara den fria demokratin och indirekt våra grundlagar. Det om något borde vara politiskt korrekt och angeläget för alla som vill värna sin frihet.

Michael Pålsson