ALLA ÄR DE SVENSKAR OCH DE TILLHÖR DET NEUROTISKA FOLKET

03.03.2021

Trubaduren Olle Adolphson sjöng för länge sedan en fin sång om barn som han kallade "det gåtfulla folket". Olle är nog glad att han fick slippa se hur de numera vuxna barnen förvandlats till det neurotiska folket.

I min ungdom kallades människor som oroade sig mycket för nervklena. Numera kallas samma åkomma för att vara neurotisk och överkänslig, eller i svårare fall att vara hysterisk. Förr i tiden var åkomman inte smittsam utan ansågs nog mest vara ett personlighetsdrag. Dessvärre verkar detta nu ha ändrats så att nervklenheten tycks sprida sig bland befolkningen snabbare än vad jag hinner säga covid-19 eller
varför inte gängskjutning.

Visst är det allvarligt att vi har en överdödlighet i Sverige som sannolikt kan kopplas till covid-19. Jag förringar inte det för dem som har drabbats. Men låt oss samtidigt konstatera att vi ur ett europeiskt perspektiv inte drabbats hårdare än de flesta andra länder, våra nordiska grannar undantaget. Ändå är det flera politiker, särskilt i oppositionen, som kräver hårdare tag med både munskydd och lock-down. För att inte tala om människor på sociala media.

Sjukdomar har alltid drabbat människor, och visst är det tragiskt att människor dör i förtid (om det nu finns något sådant). Men är en begränsad överdödlighet (6 202 fler svenskar jämfört med genomsnittet 2015-2019 enligt Dagens Medicin), skäl att stänga ned skolor, restauranger, teatrar, begränsa träningar för barn och ungdomar utomhus, muséer, skidanläggningar?

Visst är det ledsamt att framför allt många äldre människor liksom vissa människor med bakomliggande sjukdomar dog något i förtid i covid -19 förra våren. Och möjligen hanterades pandemin fel i början. Jag vet inte eftersom jag inte har sakkunskapen. Men för egen del känns det som att vi mer och mer uppfattar döden som en personlig förolämpning. Något som inte ska drabba oss om det så ska vara på köpet av att sitta i husarrest, behöva vaccin-pass för att få vistas bland folk, få en ekonomi i ruiner, att våra tonåringar blir feta av overksamhet och isolerade av att inte få träffa sina klasskompisar eller kursare, alkoholism och familjevåld.

Jag är givetvis inte emot att vissa åtgärder måste vidtas, inte minst för att inte överbelasta personalen inom sjukvården. Samtidigt är jag bekymrad över den sorglöshet som både politiker och många människor på sociala medier visar för att ge upp sin personliga frihet.

Samma sak med de så kallade gängskjutningarna. Den 29 december 2020 rapporterade SvT att minst 46 utomstående har drabbats av gängrelaterade dåd sedan 2011, alltså cirka 5 utomstående personer per år. Under 2020 utfördes 349 konstaterade skjutningar i Sverige och 45 dog, varav någon enstaka person var utomstående. Såklart är det tragiskt för de närmst berörda när människor dör av våld och ett misslyckande för samhället. Men är det värt priset att avskaffa vår rätt till personlig frihet och rättsstaten för att spara fem människoliv? Vad ska man då säga om de uppåt 200 som enligt MHF dör i trafiken varje år?

Också jag vill givetvis se ett slut på gängskjutningarna. Men jag är allvarligt fundersam över hur lätt politiker och även allmänhet verkar ha för att acceptera allt större inskränkningar i den personliga friheten i form av telefon- och dataavlyssning, kameraövervakning, och hur obekymrade människor verkar vara inför inskränkningar i rättssäkerheten i form av exempelvis anonyma vittnen.

Frågan var och en bör ställa sig är om vi vill leva i husarrest, kameraövervakade och med staten som en våt och unken filt över våra liv? Inte jag. Därför kommer jag att fortsätta argumentera emot stora nedstängningar, övervakningssamhället och en nedmontering av rättssäkerheten.

Friheten är värd att kämpa för.