AFGHANISTAN OCH ASYLRÄTTEN

Det är ur mode att göra kopplingar mellan nutid och historiska händelser. När det väl sker är det oftast SD och dess företrädare som nämns, även om också den självutnämnde vuxne fått sin dos von Papen-liknelser efter sitt löftesbrott mot Hédi Fried att inte samarbeta med SD.

Det har för de flesta som bevakar omvärlden med någorlunda regelbundenhet under ganska många månader tillbaka stått klart att den afghanska regim som föregick talibanerna var helt beroende av framförallt stöd från USAs trupper. Dessutom har Afghanistan, trots den utländska truppnärvaron förefallit vara ett land i inbördeskrig och knappast något land jag frivilligt skulle resa till. Ändå har vi fortsatt att skicka tillbaka människor till Afghanistan och asylsökande har inte ansetts vara flyktingar, trots att många av dem kom hit som ensamkommande barn och därför sannolikt skulle löpa stor risk för sitt liv och sin säkerhet om de skickades tillbaka redan innan talibanhelvetet kom till makten. Politiker från vänster till höger har varit väldigt tydliga i att ett nej måste vara ett nej, och att de som inte beviljas uppehållstillstånd måste skickas tillbaka.

Jag har ingen uppfattning om alla utvisningsbeslut varit juridiskt korrekta eller inte, men jag har ingen anledning att betvivla att så skulle vara fallet i och för sig. Inte heller kan jag ha någon säker uppfattning om säkerhetsläget i Afghanistan, även om jag kan konstatera att Utrikesdepartementet 2019 ansåg situationen för bland annat mänskliga rättigheter vara svår i rapporten "Afghanistan - Mänskliga rättigheter,
demokrati och rättsstatens principer: situationen per den 31 december
2018" https://www.regeringen.se/4a6613/contentassets/3f6f0c81b6df420a82f462bed070d62b/afghanistan---manskliga-rattigheter-demokrati-och-rattsstatens-principer-2019.pdf

Jag ska dock inte undanhålla att jag personligen sedan flera år ansett det fel att utvisa de unga människor som kom hit som barn till Afghanistan.

Nazisterna i Tyskland hade sannolikt inte kunnat genomföra den systematiska utrensning som skedde av oliktänkande, handikappade, romer och judar med flera utan ett fungerade statsmaskineri av jurister, ämbetsmän, poliser och andra för statsapparaten nödvändiga beståndsdelar. Hade landets jurister såsom domare, advokater, åklagare med flera hållit på sin yrkesetik hade nazisterna troligen inte kunnat genomföra nedmonteringen av rättsstaten. Utan hjälp av ekonomer hade nazisterna inte fått ekonomi i sina koncentrationsläger. Om läkarna hållit stenhårt på att alla sjuka och skadade var berättigade till lika vård, hade fler svaga kunnat räddas. Om polis och åklagare vägrat åtala och verkställa perversa lagar, hade den nazistiska regimen kanske brutit samman.

Jag menar inte att de domare och andra ämbetsmän som medverkat till domar och beslut som lett till att unga människor skickats tillbaka till Afghanistan, är att likna vid de domare som arbetade vid de tyska domstolarna under nazitiden. Inte heller kan de poliser och andra som hjälpt till att verkställa besluten liknas vid poliserna under nazitiden som verkställde beslut att skicka folk till koncentrationsläger. En annan sak är att för de unga som skickats tillbaka till Afghanistan under de senaste
månaderna så har skillnaden troligen inte varit alldeles uppenbar.

Däremot menar jag att det finns goda skäl för var och en av oss, att i skenet av historien löpande rannsaka oss själva och vilka människor vi vill vara. Någonstans går gränsen för när vi förvandlas från vanliga tjänstemän till förtäckta bödlar av ett perverst system. Den gränsen kan säkert kännas olika avlägsen för oss alla. Men den får aldrig överträdas om vi ska bevara vår anständighet.