17 ÅR OCH MISSTÄNKT FÖR MORD PÅ EN POLIS – EN FRÅGA OM RÄTTVISA

För en tid sedan rapporterades om den tragiska händelse när en ung polis sköts till döds i Biskopsgården i Göteborg. En ung människa, ett barn, misstänks för brottet. Den unge förnekar brott.

Föga förvånande gjordes omedelbart politiska poänger av den i grunden tragiska händelsen. Tragisk för den unge polisen. Tragisk också för den unga människa vars liv förmodligen är i normal mening förstört om misstankarna visar sig stämma. För hur ska en ung människa efter en sådan händelse kunna komma till ro med ett fast jobb, bostad, familj och ett bra liv? Minst två unga liv har alltså gått till spillo.

När denna och liknande händelser utspelar sig är det lätt att känna desperation, ilska mot den unga människa som kanske skjutit en ung polis, sorg över den unge polisen och hans familj. Inget, verkligen inget, kan försvara ett mord på en annan helt oskyldig människa som bara är ute för att göra sitt jobb.

Men är det bara därför rätt att piska upp en stämning av hat och hämnd mot den misstänkte unge? Hjälper det någon? Hjälper det den mördade polisen? Hjälper det den unge misstänkte? Blir det mindre mord i framtiden om vi, som vissa politiker argumenterar, låser in unga människor på obestämd tid? Är det rättvisa?

Jag kan förstå, och delar i vissa sammanhang själv, impulsen att vilja straffa vissa människor hårt. Hade det varit min son eller dotter som mördats av någon hade jag troligen haft starka känslor av hämnd. Jag tror de flesta av oss känner samma sak. Men hade hämnd och inlåsning av mördaren på obestämd tid gjort saken bättre för samhället i stort? Hade det varit rättvist och i så fall för vem?

Vi inbillar oss ofta att vi alla är födda med en i grunden fri vilja. Det känns som att det verkligen är vi själva som tänker våra tankar och begår våra handlingar - vilket såklart i en mening är sant. Utifrån betraktat ser det verkligen ut så. Frågan är dock hur fri denna så kallade vilja verkligen är.

De av oss som inte tror på återfödelse kan knappast påstå att vi på egen hand väljer våra föräldrar. Vi är därför oskyldiga till vilket land vi föds i, vilka föräldrar vi har och därmed vår genuppsättning och förutsättningar att lyckas, vilken uppväxtmiljö vi har, om vi föds rika eller fattiga. Detta och en mängd andra faktorer kan vi knappast stoltsera med som sprunget ur våra egna fria val. Redan med denna insikt infaller för flera av oss ett visst mått av ödmjukhet. Kanske är det inte helt och hållet min förtjänst att jag lyckats så bra i livet? Kanske finns det ändå skäl som inte
beror på den enskildes fria vilja till att vissa människor hamnar snett och kanske till och med som barn begår grova brott?

Jag tror vi lugnt kan konstatera att ingen bebis föds predestinerad till mördare, våldtäktsman, prostituerad, knarkare eller rånare. Alltså kan den fria viljan räknas bort så långt. Jag vill dock gå ett steg längre och påstår att den fria viljan i själva verket helt och hållet är en illusion. Vi vet inte vad det är som gör att vi agerar på visst sätt i olika situationer, helt enkelt eftersom vi alla är en produkt av föregående händelser, exempelvis att våra föräldrar en gång råkade träffas, ha sex med varandra och att just du och jag blev människor. Du resonerar inte med dig själv om d ska stanna eller inte vid en väl trafikerad väg. Du handlar automatiskt. Men samma sak gäller i allt. Du styr inte dina tankar och därmed inte ditt handlande. Vad är det som gjort att du inte lyckas nå alla dina drömmars mål? Om du verkligen hade fri vilja, en perfekt genuppsättning och outtröttlig energi från början till slut, hade du
väl lyckats?

Det finns inte någon liten fristående tänkare som är ditt verkliga jag som talar om för dig hur du ska tänka eller agera. Vi är alla delar av den fysiska verkligheten och därmed en produkt av den.

Detta innebär dock inte att vi inte går att påverka. Vi är inte dömda på förhand. Du kan påverka mig att exempelvis börja träna, äta sundare, läsa en bok, dricka mindre vin, inte begå brott eller ta en kurs. Jag kanske kan påverka dig att fundera över exempelvis klimatkrisen. 

Jag vet inte om det 17-åriga barnet är skyldigt eller inte, men jag är helt övertygad om att under andra förutsättningar hade den unge aldrig begått något brott. Alltså är det människors förutsättningar vi i första hand måste förbättra. Att straffa förstör bara ett liv till.

Ibland måste vi givetvis låsa in människor när de är farliga för oss andra. Det förnekar jag inte. I preventivt syfte måste också människor straffas för att tala om för alla att vissa beteenden inte är acceptabla och för att, om möjligt, ge brottsoffret upprättelse.

Men att regelmässigt ropa på hårdare straff är att helt bortse från bakomliggande orsaker och människors olika förutsättningar. Det är troligen betydligt mer effektivt att förebygga brott än att efteråt försöka straffa bort brottsligheten. Förebyggande åtgärder är under alla förhållanden betydligt mer medmänskligt. Kalla mig "saft-och-bulle"-romantiker eller godhetsknarkare om ni vill. Men det finns ingen rättvisa för den skjutne polismannen, lika lite som för gärningsmannen.